Någon gång under våren 2003 befann mig jag och min vän Jussi oss i en hiss i en av University of Central Lancashires byggnader i Preston, England. Med oss i hissen fanns en handfull av våra studiekamrater som vi just hade träffat för första gången. Två av dem var tyskar.
Stämningen var lite trevande. Några tomma fraser utbyttes. En av tyskarna harklade sig och så bad han om ursäkt för andra världskriget. Hörde jag verkligen rätt? Den andra tysken nickade bifallande och sänkte sin blick. Ett par veckor senare attackerades min nyfunne vän Kate från Kentucky verbalt på en korridordfest. Någon småviktig jöns ansåg visst att hon borde skämmas för slaveri-eran i USA. Jag förstod genast varifrån ursäkten i hissen hade kommit.
I dessa och flertalet liknande situationer som jag har stött på genom åren slår det mig i vilken stor utsträckning härkomst och nationalitet fortfarande anses definiera en individ och skapa vissa bestämda förväntningar på densamma.
Att stater bör ta ansvar för sin historia är självklart, vare sig det handlar om att erkänna och be om ursäkt för begångna oförrätter eller om att ersätta de efterlevande ekonomiskt. Befängd är däremot idén om att enskilda personer i en ny generation, som har råkat födas inom den aktuella statens gränser, skulle bära någon form av nedärvd skuld. Det är, trots allt, mycket svårt att gå tillbaka och åtgärda något som skedde innan man föddes.
Förutom det historiska skuldbeläggandet har vi förstås de etniska stereotypierna och schablonmässiga föreställningarna. Sådana som medför att en nyhetsreporter på SVT, i tron att han inte var i sändning, lite skämtsamt valde att kalla högutbildade invandrare från Mellanöstern för "kebabtekniker". I Sverige känner jag även många finnar som är ofantligt trötta på att höra "kvickheter" om supande och kniven. När jag bodde i Finland kände jag en thailändsk studerande som mådde dåligt över att äldre män så ofta tog henne för en prostituerad när hon gick ut på krogen.
I går rapporterade finländsk public service, Yle, om en intervjubaserad undersökning som har genomförts bland unga personer från etniska minoriteter i Helsingfors. Undersökningen visar bland annat att människor ofta utgår från att ungdomarna inte kan finska och pratar engelska med dem. Vidare framkommer att muslimska flickor många gånger väljs sist på gymnastiken eftersom många antar att de inte idrottar och att studiehandledare ofta uppmuntrar flickor av somaliskt ursprung att bli undersköterskor, oberoende av vad de själva vill.
Det är märkligt att nationalitet och/eller etnicitet ofta medför så starka och ihållande förväntningar kring personers egenskaper, karaktärsdrag och beteende. Individer är just individer – komplexa, sinsemellan olika och ansvariga endast för sitt eget agerande. Vi måste med andra ord skärpa oss och sluta projicera så mycket.