Valberedningen har visserligen redan föreslagit att Åsa Romson och Gustav Fridolin ska få förnyade mandat, men i förmiddags bad språkrören valberedningen att öppna upp processen på nytt inför kongressen i mitten av maj.
Även om fem dagar är i kortaste laget för att skaka fram nya kandidater, vilket ger vibbar av att dagens presskonferens var ett spel för gallerierna, är det ett smart drag av Fridolin och Romson. Efter den senaste tidens skandaler har förtroendet för båda två rasat markant, enligt både Sifos och Demoskops färska mätningar. Dessutom har de ifrågasatts internt och i dag förklarade de att MP laddar för en nystart, samt att "politiken behöver skärpas och ledarskapet prövas".
Annorlunda uttryckt vill språkrören ha råg i ryggen och svart på vitt att de har partiets förtroende att förnya politiken och leda MP ur krisen. Utan ett mandat som åtminstone är tydligt på pappret kommer det att vara svårt för ledarduon att få med sig de bångstyrigaste maskrosorna, vilket är ett måste om MP ska kunna återfå något av det förtroende partiet har tappat, både under turbulensen och genom sitt eviga kompromissande i regeringsställning.
Här är det också värt att komma ihåg att MP:s kongresser är de minst förutsägbara bland riksdagspartiernas, vilket betyder att det faktiskt kan dyka upp språkrörskandidater som gubben och lådan. Exempelvis väntas den för allmänheten rätt okända Amanda Lind, kommunalråd i Härnösand, att väljas till partisekreterare, eftersom valberedningen anser att hon är både pragmatisk och starkt ideologiskt förankrad. Två nödvändiga egenskaper för att tvätta bort MP:s stämpel av att vara ett verklighetsfrånvänt parti, befolkat av gröngölingar, som släpper in företrädare med vilka värderingar som helst.
Samtidigt inser sannolikt både Fridolin och Romson – och förhoppningsvis även partikongressen – att MP:s problem ligger betydligt djupare än hos partiledningen. Miljöpartiet är ett individualistiskt och anti-auktoritärt parti, som har gjort amatörmässighet till lag.
På grund av rotationsprincipen, där politiker bara får sitta ett visst antal år på varje post, tvingas personer med erfarenhet, som det förra språkröret Maria Wetterstrand, att avgå när de har blivit varma i kläderna. Detta trots att de är populära, har mycket kvar att ge och skulle vara en tillgång för många partier, både för att förhindra kriser och för att rida ut tornados som den vi ser just nu.
Om Miljöpartiet verkligen menar allvar med sin förnyelse, krävs att partiet inser att politik inte bara är att vilja eller att följa sin övertygelse. Mer än något annat är regeringspolitik att styra och att ta ansvar för helheten, vilket är alldeles för viktigt för att överlåtas åt amatörer.