Det menade Birgitta K. Kedland i en insändare förra veckan. Redaktionen uppmanade andra att tycka till om saken och det kom in en hel del läsarkommentarer varav ett urval publicerades i tidningen i går. Flertalet skribenter höll med, barnbidraget bör prövas mot familjens inkomst.
Den här diskussionen är nog lika gammal som barnbidraget och leder lätt fel. Inkomstprövning är en betydligt sämre modell än dagens.
Motivet bakom barnbidraget är att tillkomsten av barn i familjen ökar dess kostnader, och det förstås oberoende av hur mycket föräldrarna drar ihop. Enligt en beräkning från Swedbank kostar ett barn i genomsnitt runt 60 000 kronor per år fram till sin 19-årsdag.
Hushåll med högre inkomst har förstås ett större ekonomiskt manöverutrymme än andra men betalar också mer i skatt. Därmed är det rimligt att även dessa familjer får en ersättning från staten för extrakostnader förknippade med barn. Barnbidrag är helt enkelt viktigt för att upprätthålla skattemoralen och de offentliga ersättningssystemens legitimitet.
Ett annat argument mot inkomstprövning handlar, åter igen, om drivkrafter för arbete. Ett barnbidrag som trappas av eller försvinner vid hög lön fungerar som extra skatt vid stigande arbetsinkomst. Det skulle skapa höga marginaleffekter även i förhållandevis modesta lönelägen. Kombinerat med den nedtrappning som finns i bostadsbidraget skulle trösklarna mot mer arbete och högre lön bli extrema.
Därför är det bättre att gå i motsatt riktning. Man bör steg för steg sänka bostadsbidraget, som är en riktig fattigdomsfälla, för att på sikt avskaffa det helt i utbyte mot ett höjt barnbidrag generellt och särskilt för ensamstående. Finansminister Anders Borg ventilerade de här idéerna för fyra år sedan men blev sedan överkörd i regeringen. Tyvärr.