I sin inledande krönika förutspår Åsa Linderborg invändningen att Schibsted, som äger Aftonbladet, nu bara vill ”repa lacken på en konkurrent”. Den kritiken framförs säkert men jag tänker mig en annan på temat förutsägbarhet: Att Aftonbladet Kultur ger sig på Bonnier är lika givet som röda fanor i förstamajtågen. I tankemallen hos socialister till vänster om SAP har Bonniersfären alltid varit en viktig referenspunkt. Stora medieägare har liksom en självklar plats i den marxistiska samhällsanalysen.
Lite märkligt i och för sig att kultursidorna hos Bonnierägda Dagens Nyheter är och historiskt har varit en av de absolut främsta arenorna för samma socialistiska vänster. Den som lyfter blicken från stockholmspressen ser också att Bonnier äger 26 procent av den totala upplagan för flerdagarstidningar, samma andel som för tio år sedan. Det är mycket men knappast monopol och den dominerande ställningen har Bonniertidningarna bara på vissa orter som Stockholm och Malmö. I jämförelse äger Schibsted 16 procent – inklusive Sveriges största tidning, Aftonbladet, som också är en av två tidningar som är rikstäckande i egentlig mening.
Det är svårare att redovisa motsvarande relevanta siffror för etermedierna men här är ett par: Bonnierägda TV4:s omsättning är drygt hälften av SVT:s. TV4 kniper sju procent av svenskarnas totala mediekonsumtionstid, jämfört med elva procent för SVT och 20 procent för Sveriges Radio (uppgifter 2005). Den här verkligheten känns som en bit ifrån Linderborgs Berlusconijämförelse.
Men Bonniers ställning gör ändå att Aftonbladets kulturredaktör dammar av idéerna om en lag mot mediekoncentration. En sådan förbereddes runt millennieskiftet av dåvarande kulturminister Marita Ulvskog men lagförslaget presenterades aldrig vilket var gott och väl.
Ett införande av konkurrensregler på tidningsmarknaden kan låta bra i någon sorts teori. I praktiken skulle det innebära ett ingrepp i Tryckfrihetsförordningens centrala princip om etableringsfrihet. Konkurrensmyndigheter skulle avgöra var en viss tidning tillåts etableras och spridas, vilket skulle ge utrymme för glidningar i bedömningar, omtolkningar, förändringar av spelreglerna genom ändringar i vanlig lag men även förhandlingar mellan myndigheter och medieägare.
Andra länder har gjort så, är en vanlig synpunkt. Ja, men andra länder saknar vårt starka grundlagsskydd för det fria ordet. Det bör vi vara rädda om.