Centerns valberedning har i stället tillfrågat tre kandidater. Jordbruks- och miljöministrarna har avstått. Nu blir det en tids öppen debatt och utfrågningar av statsrådet Anna-Karin Hatt och riksdagsledamöterna Annie Johansson och Anders W Jonsson. Öppenheten ger pluspoäng, särskilt efter det som utspelades hos Socialdemokraterna.
Men det finns ett ännu viktigare skäl för valberedningens arbetsmetod. Osäkerheten är mycket stor om kandidaternas kompetens, åsikter och lämplighet att bli partiets tyngsta namn i regeringen. Dessutom är de tre okända för allmänheten, med visst undantag för Annie Johansson, som lyckats bli poppis i Stockholmsmedier. Inte bara utomstående bedömare utan även Centerns medlemmar kan behöva en tids offentlig granskning av de tre innan det går att avgöra vad de står för och duger till.
Anders W Jonssons profilfråga är socialpolitik. Hans uppsats om partiets förnyelse i en bok 2010 klargör hans avståndstagande från arvet från Olof Johanssons partiledartid.
Omstridd i Centern är nog hans kyla mot det kommunala självstyret. Vad gäller såväl vårdkvalitet som valfrihetsreformer ska staten genomdriva enhetlighet till individens fördel, oavsett vad kommunala majoriteter vill.
Anna-Karin Hatt verkar vara en fortsättning på läromästaren Maud Olofssons näringspolitiska inriktning, men med tillägg av mer socialt patos. Det är nog ingen tillfällighet att hon som viktig fråga pekar på villkoren för hundratusentals barn i missbrukarhem.
Annie Johansson är däremot förknippad med den så kallade Stureplanscentern och den näringslivsbetalda åsiktsmaskinen Timbro. Hon är mediefavorit än så länge. En del av hennes ideologiska utflykter ligger dock långt från de tänkesätt som varit vanliga i Centern. Ännu i går när hon trädde fram som officiell kandidat visade hennes hemsida på länkar till Timbro men inte till miljö- eller jordbruksorganisationer, och de ideologiska favoritböcker hon redovisar är enbart Timbroböcker, delvis avsevärt till höger om Moderaterna.
I samma bok där Anders W Jonsson skrev 2010 hade Annie Johansson ett avsnitt om hur hon såg Centerns frihetstradition. Där menade hon att friheten för individen skulle kunna vara större med individuella löneavtal direkt med arbetsgivaren än med kollektivavtal.
Det är att se friheten bara från ena hållet. Att liberalism även innebär en insikt om att individens ställning kan hotas från fler håll än staten och facket tycks hon inte ha så lätt att ta till sig.
Däremot framhåller hon Gunnar Hedlunds kategoriska nej till obligatorisk statlig tjänstepension på 50-talet som en del av Centerpartiets frihetslinje. Har hon tänkt igenom det? Konsekvensen skulle ju bli att Centern sade upp fempartiuppgörelsen om pensionssystemet.
Stödet för motkandidater till Annie Johansson kan ha en del att göra med att hon uppfattas stå långt till höger om andra i partiet - men också med att hon lämnat efter sig ett spår av ståndpunkter som kan ge riklig ammunition till noggranna och mindre välvilliga utfrågare i radio och tv.