”Dagens plenisal bedöms ha dåliga förutsättningar för en aktiv dialog – både politiker emellan och med medborgarna”, står det i underlaget till beslutet. Den nya lokalen ska enligt kravprofilen vara ”… en demokratiarena där formerna för medborgardialog och politik ska utvecklas … en arena där förtroendevalda och medborgare kan mötas för information och dialog”.
Se där, en förklaring till demokratiunderskottet i Strängnäs. Politikerna har saknat en lokal. För vägen fram till detta lokalbeslut har kännetecknats av just avsaknad av dialog med berörda medborgare och en notorisk ovilja att följa demokratiska spelregler.
Fullmäktiges ordförande Lotta Grönblad (S) ställde först in siktet på Paulinska utan att vare sig informera eller diskutera saken med de musiker som använder salen. Efter en proteststorm tog Grönblad och majoriteten ett steg tillbaka och tillsatte i våras en utredning som skulle förutsättningslöst studera olika alternativ. När så utredningen presenterade sin slutsats – en flytt av fullmäktige till Paulinska – hade inga yttranden hämtats in från föreningarna.
Oppositionen sa stopp och återremitterade frågan med uppmaning att utreda andra lokalanvändares behov. Ärendet kom tillbaka med vändande post, utan att något hade utretts men med ett luftigt löfte, formulerat i en mening: ”Aktuella utövares behov kommer att utredas och tillgodoses i möjligaste mån i den kommande projekteringen av Paulinska konsertsalen.”
Jag tänker på den där Lorrysketchen där Johan Ulvesons ungdomsligist Nisse på alla frågor om sina bravader svarar ”vi har ingen lokal”. I frågan om fullmäktigesalens placering har den politiska majoriteten uppträtt som huliganer – demokratin har fått massage med både knogjärn och basebollträ.
Men nu har de fått sin lokal. Blir de snälla nu?