• USA och Storbritannien ingriper inte främst för att stoppa civilbefolkningens lidande. Om det var syftet hade de agerat lika beslutsamt i Jemen.
Visst är den internationella politiken full av dubbelmoral. Regimen i Libyen sätts på plats medan de i Bahrain och Jemen lämnas i fred, till exempel. Men detta konstaterande får inte leda till nihilism. Oförmåga eller ovilja att ingripa mot diktator A betyder inte att det är fel att göra det mot tyrann B. Attackerna baseras nu på en FN-resolution efter att Muammar al-Gaddafi har hotat med blodbad och redan visat att han menar allvar.
• Flygoperationen är ett tillfälle för flera länder att testa sina stridskrafter.
Så är det nog. Dessa drivkrafter finns dock i varje militär insats av den här typen. Piratjakten utanför Somalias kust brukar beskrivas som en övning för världens flottor. Men det gör knappast kampen mot sjöröveriet mindre viktig. Trots alla sina begränsningar och brister upprätthåller de utländska styrkorna åtminstone någon sorts rätt i området.
• Väst är bara ute efter att säkra tillgången på libysk olja.
Detta är det mest utslitna påståendet och det mest felaktiga. Man behöver inte bomba ett land för att kunna köpa dess olja. Tillgången är säkrad i och med att oljeproducenten har ett egenintresse att sälja. I Libyens fall är pengar från oljeexport rent av det enda som håller regimen vid makten.
Det är alltså ekonomiskt irrationellt att kriga sig till oljetillgång, och inte bara av skälet ovan utan också för att krig är dyrt i sig och för att stridshandlingar och oro i denna region höjer oljepriset. I dag ligger det runt 115 dollar fatet. De stigande energipriserna sänker nu tillväxtprognoserna över hela världen och drabbar hårdast de största oljeslukarna – läs USA.
Men det stora problemet med de där resonemangen är att de flyttar fokus från dem det faktiskt handlar om – vanliga människor i Libyen som liksom vi förtjänar att leva i frihet. Om omvärlden kan göra något för att hjälpa och skydda dem, bör det göras.