Diagnosen blir ett underlag för domstolens val mellan fängelse och sluten psykiatrisk vård. Den gör det dessutom mindre troligt att massmördaren hade sådana medbrottslingar som aktivt deltog i planering och genomförande av attentaten.
Diagnosen ändrar däremot inte skuldfrågan. Inte den juridiska och inte heller den ideologiska. Massmördaren Breivik uppfann inte den idévärld som drev honom till blodsdåden. Att den leder till väpnade angrepp mot demokratin är en följd av dess värderingar och samhällssyn, inte bara av en enskild persons psykiska tillstånd.
Denna härva av gruppfördomar, konspirationsföreställningar och avsky mot det öppna och fria samhällssystemet är i olika varianter spridd vitt och brett inom europeisk ytterhöger och främlingsfientlighet, inte bara inom mikroskopiska sektliknande organisationer.
Som framhölls på ledarplats här i E-K i somras är realiteten att det runt Sverigedemokraterna och deras åsiktsfränder i Europa finns en omfattande nätbaserad aktivism som sprider hat mot islam och mångkultur, ”etablissemang” och även sprider en bild av Sverige som översvämmat av invandrade kriminella. Det finns här en stor om än inte fullständig likhet med massmördaren Breiviks förvridna föreställningsvärld. Sverigedemokraterna går i armkrok med denna nätmobb. Beroendet är ömsesidigt. Hatsajterna hämtar ideologisk näring från partiet. Partiaktivister hänvisar till och citerar det som skrivs där.
Ledande partimän, i själva partiledningen, har dessutom gett uttryck för sådana raskrigsföreställningar som också sögs upp av Breiviks mer eller mindre sjukdomsdrabbade psyke.
Riksdagsman Kent Ekeroth fick, som påpekats tidigare på denna sida, stående applåder på sitt partis ”landsdagar” i oktober 2009 om att ”varje civilisation kommer förr eller senare till ett vägskäl. Och vid vägskälet går man antingen under i krig eller i en stilla suck eller så kämpar man för sin egen överlevnad.” Utifrån detta drog Ekeroth sedan paralleller mellan arabernas invasioner av Europa på 600-700-talen och en nutida påstådd islamisering av Europa. Detta som hände vid de förrförra ”landsdagarna” har man nu undvikit att tala högt om vid de ”landsdagar” som hölls i helgen. Men det är alltså just denna art av skräckfantasier som förekommer i både riksdagsmannens och terroristens världsbild.
En mycket viktig sak bör tilläggas till det ovanstående, och den har inte med politik att göra, och inte med norsk eller svensk extremism. Diagnosen som satts på massmördaren bör inte få leda till missuppfattningar som ökar bördan för psykiskt sjuka och deras anhöriga.
De allra flesta som drabbas av sådana sjukdomar är helt ofarliga när det gäller våldsbrott. Det är ytterst ovanligt att de förgiftat sig med det slags politiska hatläror som Breivik hade tagit till sig. Dessa läror sprids däremot av medicinskt helt friska men ideologiskt förvridna personer.