I morgon är ännu ett av dessa krismöten, i eurozonen den här gången. Det heter att man till sist ska försöka enas om hanteringen av Greklands skulder. Men hotet som nu tornar upp sig kastar sin skugga över mycket mer än Grekland.
I fredags offentliggjorde EU:s nya bankinspektion sitt nya ”stresstest” på drygt 90 större banker. Typiskt nog hade de inte bedömt förmågan att stå emot den svåra stress som verkligen är på gång, att några länder inte klarar att betala ränta och amortering på sin statsskuld. Ytligt sett var det ännu en av de storstilade skenmanövrer som fördjupat Europas ekonomiska problem. Bara knappt tio inte så viktiga banker påstods snabbt behöva ta in nytt riskkapital, futtiga dryga 20 miljarder, för att bli stabila nog i lågkonjunktur. Jämför förra årets ”stresstest” där EU friskförklarade alla irländska banker, strax innan de kollapsade och drog ner sitt hemlands statsfinanser i bråddjupet!
Årets stresstest är dock ärligare. Riskbilden är inte mörklagd, utan mängder av öppen information har tvingats fram om hur bank efter bank utsatt sig för risker i olika länder. Nu kan marknader och ansvariga politiker få en mer klar bild av hur dominobrickorna kan falla då länder i Sydeuropa inte klarar sina skulder, och därmed inte heller kan låna mer.
Enligt en av de kalkyler som cirkulerar, den här är från banken Credit Suisse, skulle behovet av tillskott av nytt ägarkapital för att trygga bankväsendet kunna bli över 750 miljarder kronor - inte 20! - om de sydeuropeiska och de irländska statsobligationerna värderas så lågt som marknaden nu säger. Ovanpå det är några mycket viktiga banker, mest franska men även tyska, långt mer exponerade för kreditförluster på sydeuropeiska fastighets- och företagslån än de är med osäkra statspapper.
Det som är på lut är mycket mer än nedskrivning av Greklands och ett par andras statsskulder. En redan växande bankkris i södra Europa kan väntas breda ut sig med internationella återverkningar. Det kan då hända - kanske mycket snabbt - att banker inte längre kan låna på marknaden och tvingas vända sig ännu mer till Europeiska Centralbanken (ECB). Denna proppas ännu mer full med delvis osäkra fordringar på stater och banker som har del i den sydeuropeiska röran.
De svagaste sydeuropeiska bankerna kan i praktiken hamna i ECB:s hand, och en del andra banker socialiseras av sina hemländer.
I ett sådant förlopp förlamas för en tid delar av bankväsendet, som i brist på ny egen upplåning inte kan försörja företagen med investerings- och rörelsekrediter. En viss sådan åtstramning pågår redan i de sydeuropeiska krisländerna, och kommer att fördjupa lågkonjunkturen.
Troligen drabbas Sverige mindre än 2008-09. Den här gången är det inte global osäkerhet om vilka banker som är stabila eller fallfärdiga. Exportefterfrågan och arbetsmarknad i svensk industri bör klara sig betydligt bättre än för tre år sedan.
Vad Sverige däremot inte slipper undan är det politiska nedfallet. Slitningarna i EU lär bli svåra. De är följden av att man inte tog det kortsiktiga obehaget, att i tid bromsa den oansvariga utlåningen till privat och statlig sektor i en rad länder.