Den lilla hjärnskadade flickan avled i juni 2008 efter att den livsuppehållande behandlingen i samråd med föräldrarna avslutats. Vid obduktionen upptäcktes en dödande hög koncentration av det lugnande medlet tiopental.
Det är visserligen tillåtet att ge lugnande och smärtstillande läkemedel som påskyndar döden hos en redan döende patient, men mängden ska inte överskrida den dos som behövs för att ta bort smärta och ångest. Åklagaren anser att barnläkaren ska fällas för att ha gett en orimligt hög dos. Läkaren förnekar däremot att hon känner till att någon skulle ha gett flickan ens en liten dos tiopental.
Det är mycket som förbryllar i det här fallet: polisens agerande, varför så lite blod analyserades och, naturligtvis, hur flickan fått tiopental överhuvudtaget.
Det kan framstå som absurt att mer än ett och ett halvt år efter händelsen försöka bringa klarhet i exakt vad som hände. Utgången var given och ingen tror att läkaren har haft några onda avsikter. I värsta fall har hon av barmhärtighetsskäl påskyndat flickans död med några timmar. Det är lätt att känna sympati med läkaren som greps under förödmjukande former, i väntan på eventuellt åtal inte kunnat arbeta, och beroende på utfallet kanske aldrig mer kan arbeta som läkare.
Samtidigt är det rättsstatens uppgift att ställa människor till svars för olagliga handlingar. Och det är olagligt att ge för höga doser lugnande läkemedel – även om det sker med både patientens och de anhörigas bästa för ögonen. Men det är inte liktydigt med att polisen alltid måste stövla in och gripa personer som i lagens mening kan ha handlat fel. När det kommer till delikata och svårbedömda frågor gällande vård i livets slutskede, finns Socialstyrelsen.
Denna fann i sin granskning ingen grund för att kritisera barnläkaren. Utredningen hävdar att det inte går att bevisa att det var läkaren som injicerade läkemedlet. Men åklagaren säger sig ha vittnesbevis mot henne. Frågan är hur tillförlitliga dessa vittnen är.
Det får nu rättegången visa. Under alla omständigheter är det märkligt att polisutredningen inte inväntade resultatet av Socialstyrelsens utredning. Det ser ut som att åklagaren, först Elisabeth Brandt, senare Peter Claesson, låtit föräldrarnas sorg och tragiken kring händelsen påverka omdömet.