I går lade valberedningen fram sitt förslag, Åsa Romson och Gustav Fridolin. Men till skillnad från Socialdemokraterna är MP-valberedningens förslag just bara ett förslag. Sist det begav sig valdes Maria Wetterstrand trots att hon inte var valberedningens kandidat. Och det blev ju bra, anser nog de flesta miljöpartister och väldigt många väljare.
Romson är ny i riksdagen – hon tackade nej 2006 för en universitetstjänst – och Fridolin har varit borta från rikspolitiken under en mandatperiod. Att välja dessa personer är symptomatiskt för Miljöpartiet. Det är nog faktiskt så att strukturerna är plattare och de politiska karriärvägarna inte lika slingriga som i andra partier. Att föreslå den politiskt oprövade Romson i stället för den bevisligen kompetenta och populära Mikaela Valtersson skulle förmodligen inte ha skett i något annat parti.
Fridolin är bara 27 år, men knappast ny i politiken. Han är något slags politikens underbarn. Och visst är han begåvad – hade skinn på näsan, välformulerade åsikter och var ungdomsförbundsordförande i en ålder när de flesta av oss hade nog med skolan, fritidssysselsättningar och tonårshormoner. Han har också skrivit en bok, inte som många andra politiker om lite allt möjligt som de tycker och har varit med om, utan om ett specifikt ämne, nämligen 80-talisterna. Den är full av grova generaliseringar men har en del journalistiska fördelar och tyder på ett verkligt engagemang. Förmodligen har han också skrivit den alldeles själv, vilket får räknas som en merit i dessa sammanhang.
De intar båda klassiska miljöpartistiska hållningar, vill ha generösare invandringsregler, generösare a-kassa, mer kollektivtrafik, röstade för uppgörelsen om Afghanistan men anser inte att det finns någon militär lösning på konflikten. Och åtminstone Romson är rejält kunnig på miljöområdet.
Miljöpartiet har en framtidsinriktad retorik och låter som att de faktiskt välkomnar morgondagen. De vill rusta upp miljonprogram, lägga nya och bättre järnvägsspår, sätta i gång – eller snabba på – en grön omställning av hela samhället. Allt detta är bra, men ofta saknas insikten om att det är människors arbete som är förutsättningen för utveckling.
Så tycker också både Romson och Fridolin att friåret bör återinföras och att det är viktigt att småbarnsföräldrar ges möjlighet att vara hemma mer med sina barn. Om det är det tidigare förslaget om barnpeng som avses är ju detta inget annat än ett vårdnadsbidrag med samma negativa effekter på tillväxten och jämställdheten. Och Romson ser 35-timmarsvecka som ett mål, om än avlägset.
Med Romson och Fridolin får Miljöpartiet en fortsatt tydlig politik för ett tolerant, grönt och solitt välfärdssamhälle. Men i vanlig ordning kan det bli lite problem med finansieringen.