Titta på siffrorna, sammanställda av Socialstyrelsen och Statistiska Centralbyrån: Under 2007, mitt i högkonjunkturen, hade bara fyra kommuner högre kostnader för ekonomiskt bistånd räknat i kronor per invånare. Under krisen har försörjningsstödet blivit dyrare men från en redan extremt hög kostnadsnivå.
Även när det gäller kostnaderna för missbrukarvård för vuxna låg Eskilstuna i Sverigetopp. Enbart tre kommuner hade högre.
Det rör sig om mycket pengar. Ekonomiskt bistånd, vården för vuxna missbrukare samt barn- och ungdomsvård kostade i Eskilstuna 2008 omkring 460 miljoner kronor (SCB). Om kommunens kostnad per invånare hade legat på samma nivå som i Västerås hade det stannat på runt 350 miljoner. Kostnader på rikssnittet hade inneburit 240 miljoner.
En minskning av de sociala problemen kan alltså frigöra stora belopp som kan läggas på skolan, förskolan, äldreomsorgen, till att snygga upp kommunen och ta ner skatten på en mer konkurrenskraftig nivå. Därför är det egendomligt att de här frågorna inte tar plats i Eskilstunas valdebatt. Partierna träter om vem som anslår mest pengar till skolan nu när den kommunala ekonomins inkomstsida växer. Den debatten handlar om tiotals miljoner kronor och blocken står inte särskilt långt ifrån varandra. Däremot talar politikerna nästan inte alls om de hundratals extra miljonerna på kostnadssidan som finns där i både hög- och lågkonjunktur och hämmar Eskilstunas utveckling.
Så, vad vill partierna göra för att fler Eskilstunabor ska klara sig utan ekonomiskt bistånd? Hur kan missbruket minskas och fler missbrukare få hjälp till drogfrihet, så att också fler barn får en trygg uppväxt?
I kväll leder jag en debatt på Munktellarenan arrangerad av Akademikerförbundet SSR (se ledarbloggen). Det handlar om den offentliga sektorns verksamheter och om socialpolitik. I panelen finns partiernas gruppledare i Eskilstuna. Det känns som ett bra tillfälle att ta itu med dessa frågor.