Den saudiske advokaten Faisal Yamanis hot om stämning vid en domstol i London är en del av fenomenet stämningsturism. Personer som ogillar en publicering men kommer ingenstans i det landets rättssystem går till domstol i ett land där skyddet för tryckfriheten är svagare. Storbritannien, där utrymmet för civilrättsliga mål mot medier är stort, har blivit ett sådant land. Till saken hör att det enligt brittisk rätt räcker att en publicering finns på nätet och är därmed tillgänglig i Storbritannien för att anses, så att säga, vara utgiven där.
Enligt Hvidberg vinner minst 90 procent av sådana stämningar bifall i de brittiska domstolarna. En förklaring är omvänd bevisbörda där publikationen ska bevisa att de publicerade uppgifterna har varit korrekta och att den omskrivne inte har lidit skada.
Därutöver finns ett antal förlikningar som ingås för att den svarande ska slippa dyra rättsprocesser. Danska Extra Bladet ingick en sådan 2006 med den isländska banken Kaupthing efter en serie artiklar som framställde bankens skatterådgivning i dålig dager. Förlikningen kostade tidningen två miljoner danska kronor, vilket avvärjde en rättegång med en prislapp på 10-15 miljoner.
Den som trycker lögner som skadar människor ska straffas för det. Om det är de flesta överens. Men det finns gränsfall. I ett fritt meningsutbyte måste det finnas utrymme för teser och spekulativa resonemang. Det har främst de svenska men även de danska lagstiftarna förstått, dock inte de brittiska.
Vad betyder då egentligen en dom om skadestånd utfärdad i en domstol i Storbritannien för en tidning i ett annat land? Om tidningsföretaget har tillgångar i Storbritannien ryker de förstås. Men om så inte är fallet? Kan fogden i land A driva in pengar från en tidning i landet baserat på ett domstolsutslag i land B efter en civilrättslig process som har drivits fram av en ”ärekränkt” i land C?
Hvidberg går inte in på den frågan i sin krönika men svaret är förstås att det beror på styrkan i skyddet för tryckfriheten i land A. Mot svenska tidningar är brittiska domstolar med största sannolikhet tandlösa. Tryckfriheten är här inskriven i grundlagen och anger en tydlig procedur i tryckfrihetsmål som inte går att runda. Hur läget är i Danmark är svårare att bedöma.
Under alla omständigheter borde Politiken ha gjort annorlunda – först be Faisal Yamani fara och flyga och om han gick till domstol vägra bemöta stämningen, och därmed inte spendera en enda krona, för att sedan pröva hur motståndskraftigt det danska rättssystemet är mot en brittisk dom. För övrigt är det inte ens säkert att Politiken hade förlorat. En teckning av någon som tecknaren kallar profet Muhammed med bomb i turbanen torde rent juridiskt vara en mild sak, även i en brittisk domstol.
Chefredaktör Tøger Seidenfaden valde dock att resa till London och skriva på en förlikning. Men fortsättning följer. Yamani är inte klar med de danska tidningarna. Gränserna suddas allt mer ut i en värld full av penningstinna figurer som vill täppa till munnen på andra.