Det krävs, sade justitieminister Beatrice Ask (M) i går, "en bred majoritet i riksdagen för att göra större förändringar i nämndemannasystemet eftersom förtroendet för rättsväsendet inte får skadas".
Det var klokt sagt. Skillnaden blev stor mellan justitieministern själv och de olika ensamutredare hon tillsatt, och som den ena efter den andra levererar förslag som ska befria juristskrået från nämndemännens insyn, uppsikt och medverkan.
Beatrice Asks ensamutredare blir gång på gång en olycka för alliansregeringen.
Nyss var det förre rikspolischefen Stefan Strömberg som föreslog både att människor ska kunna sättas i fängelse utan att nämndemän ingår i domstolen, och att överprövning i domstol sedan ska kunna vägras efter en ämbetsmannabedömning utan rättegång.
Nu är det nästa ensamutredare, som är ännu en ensidig företrädare för de höga ämbetsmannajuristernas skråintresse och maktanspråk.
Denna gång är det en lagman, Inger Söderholm. Hon överträffar Strömberg i långtgående krav på att eliminera nämndemän, och därmed orsaka att allmänhetens förtroende för domstolarna undergrävs.
Om alliansregeringen i detta slags frågor tillsatte parlamentariska utredningar, och inte lät ämbetsmannaväldets ideologer husera fritt, skulle regeringen slippa hantera de utmanande förslag som blir följden.
Den senaste ensamutredaren vill rensa ut alla nämndemän från skattemål, många brottmål och samtliga hovrätter och kammarrätter.
Där nämndemännen tillåts bli kvar ska deras antal, menar hon, skäras ned så att bara två blir kvar.
Domstolsjuristerna är en specialiserad yrkeskår, med sociala förhållanden och politiska och andra värderingar som på inget sätt är genomsnittliga inom befolkningen i stort.
Nämndemännen har i århundraden varit den folkliga motvikten mot att domstolarna blir maktredskap för en begränsad ämbetsmannaklass.
Just genom nämndemännen har det undvikits att domstolarna blivit miss- trodda av stora grupper laglydiga medborgare.
Detta är något att slå vakt om, inte något att inskränka eller avveckla.