Utspelet är värt en liten applåd – för den goda intentionen. Kvotering kan vara ett legitimt verktyg för att öka antalet sprickor i det berömda glastaket.
Huruvida en kvotering är rätt väg i just det här fallet är en annan fråga. Först bör sägas att debatten tenderar att överfokusera bolagsstyrelser. Den reella makten ligger inte främst där, utan hos vd och ledningsgrupp där kvinnor utgör mellan 20 och 30 procent, beroende på räknemetod. En god gissning är att kvinnoandelen sjunker kraftigt om man räknar bort informationschefer och personalchefer.
Och eftersom erfarenhet av operativt företagsansvar värderas högt vid rekryteringen till bolagens styrelser – åtminstone de privata – blir urvalet förhållandevis litet. Därför är det naturligt om styrelserummet blir det sista, i stället för det första i raden av forum att nå jämställdhet.
Alltså borde man i första hand rikta in sig på ledningsgrupperna. Men det är betydligt svårare att dels räkna chefer på företagen, dels att på politisk väg förändra den ojämställdheten. Därför pratas det hellre om styrelser.
Statsrådet Nyamko Sabuni, som leder FP:s jämställdhetsgrupp, motiverar förslaget med att andra vägar saknas. Den jämna könsfördelningen i statens bolagsstyrelser är resultat av ett medvetet arbete framtvingat av regeringen. Motsvarande mjuka direktiv kan inte drivas igenom hos landets 290 företagsägande kommuner med samma lätthet.
Så är det förstås. Men till skillnad från de statliga tillsätts de kommunala bolagens styrelser proportionellt utifrån valutslaget. I den parlamentariska ordningens natur ligger då att partierna inte ifrågasätter varandras val av företrädare. Om de gjorde det skulle kommunerna hamna i egendomliga situationer där det stora partiet A på förhand bestämmer vilket kön det mindre partiet B:s enda styrelseledamot ska ha.
Det är svårt att se hur en lag om könskvotering ska kunna hantera detta. Ja, kommunerna kan förstås överge den partipolitiska styrelsemodellen för sina bolag, men det är en annan fråga.