Tanken är att människor ska förstå att den kristdemokratiska politiken tar ett bredare och större grepp än övriga partier. Arbetslinjen är bra och nödvändig, men det behövs något mer, en politik som fokuserar och tar tillvara på det allra viktigaste i människors liv, deras relationer, deras behov av att bli sedda, vara behövda och så vidare.
Det är i och för sig bra att Kristdemokraterna utmanar Moderaternas strikt ekonomistiska retorik, där allt är frid och fröjd bara statens finanser är i ordning och löntagare med låg eller medelstor inkomst har fått mer i plånboken.
Jag har inget emot relationslinjen, men ser den snarare som en tematik inom film, musik och litteratur; ett ämne för predikningar och föreläsningar i psykologi; eller en motrörelse till materialism, statusjagande och inredningsfanatism. Kristdemokraterna kommer inte lyckas skapa politik av relationslinjen, lika lite som Ett mänskligare Sverige eller Verklighetens folk blev till något begripligt politiskt alternativ.
Det beror dels på att på att få känner igen sig i problembeskrivningarna, dels att problemet beskrivs så vagt att inga konkreta lösningar kan matcha. Om samhället diagnostiseras av Kristdemokraterna som kallare föreskriver partiet att samhället borde bli varmare. Någon däremot?
KD kan inte konkurrera med Moderaterna om att presentera åtgärder mot arbetslösheten. Och de kommer att blekna bort och dö om de inte snart inser att få väljare delar deras rädsla för att staten och politiken ska breda ut sig på civilsamhällets bekostnad. Skatteavdrag på gåvor kommer aldrig någonsin att hamna överst på människors politiska önskelistor. Men i en liten passus i Göran Hägglunds tal skymtade det perspektiv fram som skulle kunna göra KD relevanta i svensk politik:
”Hur går det för de utsatta barnen? För dem som växer upp i skuggan av våld och droger? […] Hur går det för de hemlösa? Hemsökta av psykisk ohälsa, missbruk. För vilka den kalla vintern är en fråga om liv eller död? […] Vi ska lysa i varje vrå, leta efter revorna.”
Det vore mycket bättre om Hägglund och Kristdemokraterna fokuserade dessa och liknande frågor i stället för att dra upp linjer och mynta fyndiga begrepp på löpande band.