Sedan har så gott som inget har hänt med de mycket intressanta och sakligt tungt vägande skattefrågor Globaliseringsrådet tog upp. Oavsett om valrörelsen var en god eller dålig ursäkt för att vänta, så kan ursäkten inte gälla längre. 2011 får regeringen Reinfeldt se till att visa upp vilken färdriktning den vill ha i skattepolitiken efter att ha infört jobbskatteavdraget. Kan man inte ge besked utsätter man sig för berättigad kritik om förlorad styrfart och idétorka.
Det känsliga är givetvis att fem av regeringens statsråd 2009 deltog i en del kritiska synpunkter på senare års skattepolitik. Det mesta är som förut med de skattesatser som har särskilt stor betydelse för Sveriges konkurrenssituation som avancerat exportland och säte för globalt arbetande företag - den statliga inkomstskatten, bolagsskatten och skatten på kapitalinkomster (som även avgör ränteavdragens storlek).
För nyckelpersoner i företagsledning, forskning och nyskapande av teknik ligger fortfarande en tung marginalskatt på löne- eller företagarinkomst.Ovanpå vanlig statlig och kommunal skatt samt löneskatt ligger den extra så kallade värnskatten och socialförsäkringspremier som ovanför ”taken” inte motsvaras av några förmåner.
Samtidigt kan en del personer med höga inkomster göra fulla ränteavdrag för tiomiljonersvillor nästan helt utan motsvarande beskattning av kapitalavkastning. Olika regler för fåmansbolag och ensamföretagare kan ibland utnyttjas för att mycket kraftigt sänka det verkliga skatteuttaget för en del personer med stora tillgångar. Dessa möjligheter till låg beskattning är inte knutna till framåtsyftande aktiviteter som nysatsningar, forskning och entreprenörskap. Det är snarare tvärtom. De för framtiden viktigaste insatserna möts ofta av den fulla marginalskatteeffekten.
Detta är ett helt annat problem än de dåliga villkor för låginkomsttagares arbete som hanterats med jobbskatteavdraget. Det behövs en skattereform som förbättrar villkoren för framstegens nyckelpersoner men samtidigt stänger eller begränsar vissa förmånliga regelverk som utnyttjas av en del höginkomsttagare.
En del av de här frågorna är tekniskt komplicerade, bättre villkor för investeringar och forskning måste utformas rätt för att inte missbrukas.
Av de fem statsråden i Globaliseringsrådet har Leijonborg och Littorin avgått och Odell petats. De båda andra är den oftast frånvarande utrikesministern samt centerledaren Maud Olofsson.
Utbildningsministern Jan Björklund sade nyligen i SvD att han vill genomföra mycket av det rådet föreslog. Maud Olofsson, som själv var med, har rimligen samma mening.
Har de stats- och finansminister med sig? Eller mot sig?