Många unga går utan jobb, i såväl hög- som lågkonjunktur, och ungdomsarbetslösheten är betydligt högre i Sverige än i jämförbara länder som Tyskland och Danmark.
Den bilden är välbekant från den politiska debatten. Men hur ser problemet egentligen ut och vilka åtgärder är de mest effektiva?
Folkpartiet har försökt belysa det i en skrift som presenterades i måndags och vars förslag redan har nyhetsrapporterats. Analysen är hämtad från olika rapporter framställda för OECD, Finanspolitiska rådet, regeringens Globaliseringsråd med flera.
I maj var ungdomsarbetslösheten 30 procent. Det betyder att 30 procent av personer mellan 15 och 24 år som befann sig på arbetsmarknaden var arbetslösa. Att befinna sig på arbetsmarknaden betyder att antingen ha eller söka arbete. Ungefär hälften i åldersintervallet tillhör denna grupp. Så gott som alla de övriga studerar. Men, den som studerar och samtidigt söker jobb räknas också som arbetslös.
Om man i stället ser på hela gruppen 15 till 24 år och räknar bort de studerande var andelen arbetslösa i maj cirka 7 procent.
Längden på arbetslöshetsperioderna måste också tas med i analysen. Unga människor byter arbetsplats oftare än äldre personer, oftare befinner sig mellan två jobb, eller växlar mellan arbete och studier, och har därför flera perioder av kortare arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet förekommer i huvudsak bland äldre. De långa perioderna av arbetslöshet minskade också mellan 1998 och 2007 i alla åldersgrupper, även bland ungdomar, både i absoluta tal och som andel av de arbetslösa.
Men visst finns problem. Hur man än räknar ligger de ungas arbetslöshet på en högre nivå än de äldres. Denna skillnad har också ökat kraftigt jämfört med situationen i slutet av 1990-talet.
De framtvingade hoppen mellan olika jobb gör det svårt att planera framtiden och innebär att man inte utvecklar färdigheter för vilka det krävs några års anställning.
Vad ligger bakom ökningen av unga arbetslösa? Forskaren Oskar Nordström Skans har i en rapport till Finanspolitiska rådet presenterat några förklaringar: Yrkesutbildningarna är inte tillräckligt bra på att förbereda den unge för arbetslivet. Ingångslönerna har stigit betydligt sedan mitten av 1990-talet. Ovanpå det ligger arbetsrätten, svårighet att säga upp fast anställda, vilket försvagar ungdomars konkurrenskraft ytterligare.
Det är därför som Folkpartiets förslag om lågbetalda lärlingsplatser är så intressant. Det kommer åt både löne- och utbildningsproblemet. Den enda haken är att staten har svårt att påverka löner som bestäms i avtal.
Folkpartiet är även självkritiskt och medger att vissa av regeringens insatser är mindre lyckade, som att en ung person får praktikplats eller utbildning först efter 180 dagar utan jobb enligt den så kallade jobbgarantin. Vissa personer borde kunna få det från dag ett.
Sedan finns det självkritik som Folkpartiet tyvärr inte idkar. Det gäller regeringens sänkning av sociala avgifter vid anställning av ungdomar. Den nedsatta skatten är ett trubbigt instrument som ger lite i förhållande till kostnaden. Skattesänkningen gör ingen skillnad mellan långtidsarbetslösa, som behöver de största resurserna, och konkurrenskraftiga unga som sedan länge har jobb. Här behöver regeringen tänka om.