Den socialliberala strömning som försvarar både stora statliga åtaganden för människors välfärd och en effektiv marknadsekonomi, och som har satt prägel på dagens Sverige, existerar inte när Timbro drar streck i sanden.
Huvudbudskapet är att Sverige måste omvandlas i grunden för att kunna ha en liberal invandringspolitik och bekämpa utanförskapet. Bland annat ska offentliga skyddsnät som socialförsäkringar göras betydligt mindre generösa och makten på arbetsmarknaden ska kraftigt skifta till förmån för arbetsgivarna. Det senare kallas att minska fackets makt.
Integration och öppna gränser används alltså som argument mot välfärsstaten och mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. Inget nytt under solen – dessa idéer drevs hårt av krafter till höger om Moderaterna på 1990-talet när invandringsdebatten brände till ordentligt förra gången.
Med det sagt finns här även resonemang som det går att instämma i. Jag läser Timbros debattantologi Integrationens utmaningar och texten från Thomas Gür med rubriken ”Nyckeln till en borgerlig integrationspolitik finns i vardagspolitiken”. Borgerlig-beteckningen kan med fördel tänkas bort eftersom budskapet är politiskt bredare än så.
Gür menar att det är fel att i integrationspolitiken fokusera frågor som kulturell tillhörighet, klädesdräkter, krav på språkkunskaper för medborgarskap och konfessionella friskolor. Nyckeln ligger i stället i att riva olika hinder för människors etablering på arbetsmarknaden, som brister i skolan och i lönebildningen. Det är exempelvis väl belagt att höga ingångslöner utestänger dem med kortare arbetserfarenhet och lägre produktivitet i början. I kombination med allt för korta provanställningar blir risken att anställa andra än erfarna och högproduktiva personer för hög, vilket drabbar särskilt unga och invandrare.
Timbro finansieras av Svenskt Näringsliv och driver dess agenda. Det gäller därför att förhålla sig lika kritiskt till denna tankesmedjas budskap som till andra intresseorganisationers.
Men det är samtidigt välgörande för integrationsfrågan att fler debattörer vill sluta prata om kulturella motsättningar och i stället diskutera hur utbildningssystem, socialförsäkringar, lönebildning, arbetslagstiftning kan förändras för att fler människor ska få jobb.