Det är ett sätt att se på saken – den politiska maktens synsätt. Det finns andra. Amerikanska diplomaters nedsättande omdömen om diverse världsledare är underhållande för allmänheten och generande för det officiella USA. Samtidigt hör det till saken att inofficiella diskussioner förs i inofficiell ton. Diplomater är också – hur svårt det än kan vara att föreställa sig – människor med åsikter, känslor och humor. Det vet alla, även de politiker som i den amerikanska diplomatposten kallas alfahannar, kejsare utan kläder, fega och allt vad det är. De har garanterat läst och hört liknande omdömen om andra länders politiker från sina egna medarbetare.
Det är bara att klargöra vad dessa rapporter är för något, som amerikanska UD nu har gjort, och kanske se till att diplomaterna väljer andra formuleringar när de uttrycker sig i skrift.
Men om de där formuleringarna mest har underhållningsvärde är annat läckt material av betydligt större allmänintresse. Det gäller framför allt uppgifterna om Saudiarabiens uppmaningar till USA att anfalla Iran för att tillintetgöra dess möjligheter att skaffa kärnvapen. Att saudiska ledare har denna inställning var nog ingen hemlighet för vare sig västregeringar eller den iranska regimen. Däremot är det inte riktigt så Saudiarabiens regering visar sig inför sina egna medborgare. Nu får de se det svart på vitt. Det är viktigt.
Rapporterna är också ett värdefullt bidrag till den allmänna bildningen och kunskapen om internationella relationer och förhållanden i världen. Vi får se interiörer och kommer nära de politiska aktörerna. Dokumenten är även en bra källa till uppslag och vidare journalistiska efterforskningar.
Därför är det också helt i sin ordning att medier publicerar. Statsledningar har ett intresse – många gånger helt legitimt sådant – att hemlighålla en hel del uppgifter. Journalistens uppdrag är däremot att ge allmänheten så stor insyn som möjligt i det som politiker och stater har för sig, vilket ofta betyder att berätta sådant som makthavare inte vill ha berättat.
Med det följer förstås ett ansvar att exempelvis inte utsätta enskilda människor för livsfara. Däremot är det svårt att se varför skador för den amerikanska eller någon annan diplomati ska vara skäl för medier att hålla tyst.