Poet och svensk – det hör inte till vanligheterna.
Det var 1996, för femton år sedan, som Wislawa Szymborska fick litteraturpriset för poesi som: ”med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”. Någon svensk har inte fått priset på 37 år. Det ska ha knorrats lite i den litterära omvärlden när Eyvind Johnson och Harry Martinson 1974 fick dela på priset. Och sedan dess har priset skickats utomlands.
Men nu lär få knorra. Tomas Tranströmer är känd, älskad och redan översatt till runt 50 språk. Och det är ju alldeles omöjligt att inte tycka om honom. Hans lättillgängliga metaforer gör att man minns saker man inte visste att man kände till, eller, med Svenska Akademiens ord igen: ”hans förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
Den mest kända dikten är förstås den om turistparet Jones på besök i S:t Peterskyrkan i Rom. Frasen om ”valv bakom valv” är fullständigt utsliten. Men det kan ju inte Tranströmer lastas för, tvärtom.
Dikten Ensamhet beskriver – för att vara poesi på ett väldigt prosaiskt sätt – hur en bilist med en hårsmån undkommer döden. Därefter följer några korta strofer om ensamhet, känslan av att synas men ändå vara osynlig.
Tranströmers författarskap är lågt hängande välsmakande frukter.
Svensk litteratur har på senare år blivit en stor exportvara. Bäst går det som bekant för deckare och kriminalromaner. Ond bråd död och emotionellt stympade kriminalare säljer. Millenniumtriologin har svämmat över alla bräddar och till och med spillt över på turistsektorn. I boklådor över, ja kanske inte hela men väl stora delar av världen, kan man köpa Läckberg, Larsson och Mankell. Det är utmärkt.
Men det är inte fel att omvärlden nu får en rejäl påminnelse om ett annat slags svensk litteratur: ett sällsamt utforskande av tillvaron, en uppfordran att vakna upp, att se världen och urskilja det sant mänskliga.