Det var så här:
Antag att dåvarande C-ledaren Olof Johansson hade gjort detsamma som Lars Werner eller Gudrun Schyman eller Ian Wachtmeister eller Bert Karlsson, hur skulle Olof Johansson då ha behandlats av hela drevet från nyhetsredaktionerna i Stockholm?
Men nu gör vi ett Annie Lööf-test: Antag att hennes närmaste förtrogna använt säkerhetspolisens bil för att packa in en hel kundvagn med sprit och starköl till Annie Lööfs partilednings fylleslag i Visbytrakten under Almedalsveckan. Så mycket alkohol att bagageutrymmet inte räckte och Lööfs riksdagskollega fått ha ölkassar vid fötterna när Säpo skjutsade honom till Annie Lööfs drickande partiledning?
Hur många hundra gånger skulle Annie Lööf ha tvingats svara på fräna frågor om den händelsen? Vem i sin närmaste krets hade hon tvingats peta? Hade hon rent av själv kommit i ett omöjligt läge?
Det var förstås inte Lööf. Det var Åkessons partiledning, med riksdagsman Kent Ekeroth (SD) som utförde jobbet att missbruka Säpopersonalens arbetstid.
I Olof Johanssons dagar hade partiledare Werner (VPK) meriten att ha stått på sovjetisk partikongress och hållit tal med hyllning till diktaturens framgångar.
Partiägare Wachtmeister (NYD) hade meriten att ha hållit fram Polen – efter nazisternas massmord – som positivt exempel på etnisk renhet.
De fick aldrig några större bekymmer med det. Storstadsmedierna var hänsynsfulla och besvärade dem inte.
Hade däremot Olof Johansson gjort något i samma klass, hållit hyllningstal åt Burmas generaler och prisat deras gröna isolationism och avståndstagande från kärnkraften (något som Johansson självfallet aldrig gjorde) så hade de ledande Stockholmsmedierna blåst honom av banan inom två dygn.
Och så gör vi Annie Lööf-testet: Om en rad centrala personer i hennes partiledning hade deltagit som inbjudna partigäster hos den starkt antisemitiske, nyfascistiske J-M Le Pen i franska Front National, och om Maud Olofsson hållit ett tal där som ärad utländsk gäst, hade då Centern sluppit nästan all kritisk journalistik om detta?
Hade de flesta medier tigit, och inte brytt sig om sådant som att Le Pen försvarade Saddam Hussein och att Front National gav ekonomiska bidrag till sina svenska partivänner?
Men det var förstås SD – de som ständigt gnäller över att journalister är elaka mot dem. Deras hårdföre partisekreterare, kamrat Söder, var med hos Front National. Det var också Åkessons nära förbundne riksdagsman, kamrat Jomshof.
Talet hölls av nuvarande riksdagsmannen, kamrat Jansson (SD). Om detta har Sveriges ledande nyhetsmedier varit lika tysta som de brukade vara om kamrat Werners tal på den där Sovjetkongressen.
Listan på exempel kan göras lång. Men det här får räcka för i dag. Vad Annie Lööf-testet sätter ljus på är följande: Partier som är extremistiska, systemfientliga och populistiskt oansvariga och oseriösa behandlas i tongivande nyhetsrapportering inte hårdare utan lindrigare än normala, samhällsbärande, seriösa partier.
Åkesson och hans SD-parti har mycket stor nytta av detta.
Förresten, vi gör ett Annie Lööf-test till: Hur skulle det gå för henne om hon i likhet med riksdagsman Åkesson (SD) lät sitt parti ha partiorgan med hemliga utgivare, i direkt syfte att omöjliggöra tryckfrihetsåtal för den systematiska och omfattande hets mot folkgrupp som är en central del partipropagandan?