Det är också en av mina tydligaste intryck efter besöket i Egypten. Visst, frågan om exempelvis religionens roll i politiken finns i den egyptiska debatten, men den är inte så central som i den svenska diskussionen om Egypten. Från landets politiska etablissemang, även från islamister, talas det hellre om samförstånd och koalitionsbyggande än blåses till strid mot diverse omoral.
Opinionsundersökningar som speglar egyptiernas attityder visar att de är relativt ointresserade av livsstil som politisk fråga och har en moderat syn på religion kontra politik.
Enligt en undersökning från International Republican Institute från april rankas arbetslöshet, säkerhet och brott, korruption, fattigdom och löner som de viktigaste problemen i Egypten – i den ordningen. Sedlighet och disciplin i samhället kommer först därefter. Enbart tre procent av de tillfrågade nämner frågan först.
Och trots att egyptierna överlag är djupt troende och ser gärna religionen som vägledande i politiken drar de en gräns vid teokrati. Enligt en Gallupstudie från maj vill 14 procent av de svarande ge religiösa ledare full auktoritet vid lagstiftning. 69 procent anser att dessa enbart ska ha en rådgivande roll medan 9 procent vill att de religiösa ledarna ska hålla sig borta från detta helt och hållet.
Det överraskar kanske inte att en majoritet av egyptierna ser dödligt våld mot civila som aldrig acceptabelt. Men siffrorna är ändå rätt anmärkningsvärda. Hela 97 procent av egyptierna har den uppfattningen i Gallup, jämfört med 79 procent av svenskarna. Så mycket för den arga araben. I övrigt visar undersökningen att tilltron på fredliga medel för förändring har ökat kraftigt i Egypten sedan revolutionen.
Dessa attityder sätter de politiska spelreglerna. Utrymmet för mullor i politiken är begränsat, liksom för våldsamma och oförsonliga budskap och fokus på annat än jobb och trygghet.