Blodfattigt, blev betyget i Aftonbladets ledare.
Vad ska förre Metallbasen Stefan Löfven med fiender, när han har S-partivänstern?
Annars sade han faktiskt en sak som var intressant, fast inte riktigt så som hans kampanjmakare och taktiknissar vill. Om Sverige om sju år ska ha lägre arbetslöshet än Tyskland och Österrike, hur ska det gå till? Och vad är det vi jämför oss med?
Stefan Löfven låter rätt ofta som om han kom från exportindustrin, och det är ju precis därifrån han är. Därmed osar det rätt mycket allians ibland.
Frågan är bara om det är sken eller verklighet, den dag det inte är kongress och kampanj utan riktiga knäckfrågor att förhandla om.
Som konstaterats här på sidan hade hans "ekonomiska prioriteringar" i februari en hel del likheter med huvudlinjer i fyrpartiregeringens ekonomiska strategi – konkurrenskraft, exportinriktning, god försörjning med elström, stärkt skattebas i näringslivet som tryggar äldrevården.
Men det är just så många av hans partivänner inte tänker. I tisdags hade LO:s presidium en kravlista för full sysselsättning i Expressen, allt konkret i den – allt! – var byggen och ombyggen, vägar, spår, hus.
Och för järnvägar, bostäder och energi behövs ju verkligen höjd investeringsnivå. Men en sådan kan bara uppnås med ganska jämn högre investeringstakt, som har begränsad påverkan på svårare delar av arbetslöshetsproblemet.
Andra kamrater ser i stället kamp mot arbetslöshet som att utöka kommunal sektor, med pengar som staten tar från dem som arbetar i näringslivet. Var är konkurrenskraft och exportindustri i de visionerna?
Ska man tro insidesuppgifter som läckts ville några i LO inte ha Löfvens "jobbmål" så som han sedan uttalade det, att det är med fler arbetstimmar arbetslösheten ska krympas.
Menas det allvar stängs den gamla bekanta vägen att betala bort folk ur arbetskraften så att de inte räknas som arbetssökande.
Det ser i EU-tabellerna ut att vara 2,8 procentenheters gap mellan dagens svenska och tyska arbetslöshetsnivå.
Men det är något lurt med siffran, den går inte riktigt ihop med en fartskillnad i ekonomin mellan de två rätt likartade industriländerna.
En mycket stor del av skillnaden finns i gymnasie- och högskoleålder.
Där har Tyskland en fjärdedel av alla studerande som lärlingar. Då bokförs studerande som anställd.
I Sverige är lärlingar sällsynta och studenter i stor omfattning registrerade som arbetssökande. Då bokförs studerande som arbetslös.
Att tolv procent av ungdomar i Sverige är arbetslösa och inte pluggar är ett allvarligt samhällsproblem. Men i statistiken bokförs de som 25 procent.
Jämförs länders arbetskraft från 25 år och uppåt krymper skillnaden från 2,8 till 0,7 procentenheter till Tysklands fördel.
Sverige är då inte längre, som S-talesmän älskar att upprepa, "sämst i Norden", utan något bättre än Danmark och Finland.
Kan Sverige få bättre fart på de ungas väg in i yrkeslivet – och där bör skolreformerna och omläggningen av integrationspolitiken till arbetslivsinriktning göra god verkan på några års sikt – handlar resten av uppgiften att nå tysk nivå om en – inte direkt omöjlig – enda procentenhet.
Där finns då en hake.
Det mesta som behövs för Löfvens mål är många av hans partivänner, liksom V och MP, emot.
På en del allianshåll finns däremot recept, som för Löfven är känsliga att ens nämna.