Adelsohn Liljeroths argument är heller inte särskilt starkt: Hon påstår att sponsringen snedvrider de journalistiska principerna och försämrar allmänhetens förtroende för public service-företaget.
Lite reklam i samband med Melodifestivalen och diverse sportevenemang lär knappast påverka förtroendet för den journalistik som levereras i program som Agenda, Uppdrag Granskning eller Rapport.
I själva sakfrågan har kulturministern i och för sig rätt, men av en annan anledning: SVT borde nöja sig med licenspengarna och inte konkurrera med privata tv-kanaler om sponsorpengarna.
Det är fortfarande gott om tid, men diskussionerna har börjat om förutsättningarna för det nya sändningsavtalet som ska träda i kraft 2014. Och skyttegravarna grävs redan nu.
Kulturministern sa på public service-dagen den 3 februari att SR, SVT och UR ska göra program som andra kanaler inte gör eller kan göra, utan ”kommersiella sidoblickar”. Eller det var åtminstone vad SVT:s chef Eva Hamilton hörde. Hon förutspådde att SVT i så fall kommer att marginaliseras. Och det är klart, om SVT bara ska sända live från sametinget, gamla Bergmanfilmer och dokumentärer om ornitologi kommer public service-kanalerna att marginaliseras. Men i samma tal sa Liljeroth också att hon anser att granskande och grävande journalistik, drama, kultur och barnprogram hör till kärnverksamheten. Mycket av detta kan göras i hyfsat breda, tittarvänliga program.
Sedan tar Adelsohn Liljeroth ett rejält spadtag när hon antyder att public service-bolagen har för generösa budgetar – men utan att specificera vilka delar av verksamheterna som är överflödiga. Och så funderar hon på om finansieringen i fortsättningen bör skötas via skattsedeln. Det är förmodligen ingen bra idé. Det är ett steg på väg mot att de statliga medieföretagen blir en budgetpost som politikerna kan laborera med år från år.
Debatten är infekterad och Hamilton samt en del oppositionspolitiker tolkar kulturministern på sämsta möjliga sätt. Och tyvärr ger SVT alla som vill reglera och beskära, vatten på sin kvarn genom att på bästa sändningstid, lördag efter lördag, sända den intellektuellt och konstnärligt på alla sätt meningslösa Melodifestivalen.
Genom den marginaliserar faktiskt SVT sig självt, de robusta tittarsiffrorna till trots. Public service har nämligen en unik möjlighet att lägga ribban för kultur och underhållning. Med program som Melodifestivalen lägger bolaget ribban på golvet.