Dagen innan rapporterades att det i Stockholm skapats en särskild polis- och psykologpatrull som snabbt ska kunna rycka ut för att förhindra självmord. Tidigare i våras berättade Ekot att i snitt en person över 65 år tar livet av sig varje dag.
Jag studsar lite – det är så sällan man ser och hör nyheter om det här ämnet. Låt mig börja med lite statistik. Enligt Karolinska institutets försiktiga och vetenskapligt destillerade siffror har självmorden minskat dramatiskt sedan 1980. Då var antalet fastställda och misstänkta självmord 2 237 stycken, år 2008 hade siffran sjunkit till 1 467. Även om det kan gömma sig en del fall bland dödsfall som registreras som förgiftning, ålderssjukdom och trafikolyckor är trenden tydlig. Och det gäller både kvinnor och män i alla åldersgrupper, förutom dem i åldersspannet 15-24. Där är siffrorna närmast oförändrade sedan 1980.
Självmord – det tragiska resultatet av psykisk ohälsa eller den yttersta manifestationen av människans fria vilja? Både och förstås. Inga andra levande varelser umgås med tanken på att ända den egna existensen.
Nyligen läste jag teologidocenten Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva”. Boken är skriven under en period när Heberlein på grund av sin psykiska sjukdom dagligen längtade efter att ta sitt liv. Indränkt i sin egen depression resonerar hon kring självmordet som en följdriktig handling. Vetskapen om allt lidande i världen, vetskapen om den egna obetydligheten, den trötta tanken på att i några årtionden kämpa för att hålla fast vid den här sköra tillvaron och sedan brutalt slitas bort – allt det kan få självmordet att framstå som rimligt. Och det var inte utsikten att återigen bli glad och lagom likgiltig inför världens samlade smärta som avhöll henne från att ta sitt liv, utan tanken på hur illa det skulle göra hennes tre barn.
Självmord hör till något av det mest infekterade och variga i samhällskroppen. Det finns en sorglig historia av att så kallade självspillningar förvägrades en respektfull jordfästning och i stället begravdes avsides medan skammen vilade tung över de anhöriga.
Den moraliska domen har lättat, och riktas nu mot annat håll. Det anses vara ett kapitalt misslyckande från samhällets sida att inte ha varit övertygande nog om att jo, det finns goda skäl att leva vidare. För det är inte autonomt formerade moralfilosofiska överväganden som ligger bakom merparten av självmorden. I stället beror de oftare på bristande vård och medicinering av psykiskt sjuka, grym mobbning som fått fortgå, övergrepp mot barn och unga där ingen sett eller velat se, det handlar om gamla människor som i ensamhet, sjukdom och armod inte tycker att det finns något kvar att leva för. I alla sådana fall måste självmorden betraktas som tragiska misslyckanden.
Men – det finns konkreta områden att arbeta med, och utvecklingen går otvetydigt åt rätt håll.