En del rekord kan vara svårslagna, även om vi håller oss inom nordisk politik. Det gäller även partiers interna umgängesformer och konflikter.
I Danmark hade kommunisterna en partiledare som hans motståndare i partiet kunde ha hållhakar på.
När han varit på tysk sida efter ockupationen av Danmark, och agiterat mot Churchill och England, gjorde han bara som andra nordiska kommunister.
Men sedan blev han en tid inlåst av tyskarna, och det menades att han då kunde ha berättat för mycket om andra personer.
Efter kriget fick han rysk hjälp med utväxling av en partibroder som hamnade i Ryssland och då inte kunde komma till Danmark och berätta saker. Det var en härva där även ett mord i Sverige figurerade.
Finessen med att partivännen hamnade i Ryssland var att Sovjetkamraterna kunde tysta honom.
Det gjorde de också, på det vanliga sättet. Han avrättades.
Det Åkessonska SD-partiet har ju i sitt inre liv likheter med ett kommunistparti, inte minst vad gäller utrensningskulturen. Men det är en fredligare tid nu.
Deras vänner i europeisk högerextremism sitter inte vid makten och har dessbättre inte kontroll över hemlig polis. Umgängesformerna är inte blodiga som i dansk kommunism åren efter världskriget.
E tt rekord på sitt sätt är ändå den offentliga skandaliseringen som vapen i maktkamperna i SD-partiet i Södertälje.
I Åkessons SD har de ju en egen värdeskala just för debattmetoder och partimedier.
En beryktad näthatssajt med hemlig utgivare fungerar som uppenbart partiorgan, medan samma partiledning som använder sig av detta utesluter misshagliga medlemmar för att de sagt sådant som är vanligt i propagandan för partiet.
Dubbelspel är vad det är.
Men i Södertälje har SD faktiskt en "riktig" tidning, med ansvarig utgivare och utdelning till alla hushåll några gånger om året. I senaste numret ägnas åtta (!) hela sidor, av 16 möjliga, åt att ta heder och ära av en tidigare framträdande medlem, som partiet använt som dragplåster, men som sedan kommit i konflikt och blivit motståndare.
Till skillnad från i nästan alla andra kommuner kunde SD till 2010 rekrytera en liten krets av arabisktalande flyktingar från Irak, som efter Qaida-extremisters våld mot kristna i Irak attraherades av SD:s agitation mot invandrare, då de inbillades att den bara gällde muslimer.
Några stod på listor och valdes till uppdrag, och blev en tid ett alibi för SD.
Inte överraskande varade det inte så länge. Parterna blev hejdlöst oense, irakier hoppade av och har i några fall sedan sökt sig åt socialdemokratiskt håll.
Vem som är skyldig till vad tänker jag inte ge mig in på att bedöma. De anklagelser, sida upp och sida ner, som SD delat ut till hushållen i Södertälje är synnerligen ärekränkande vad gäller både brottsbalk och privatliv, och det är pressetiskt uteslutet att beröra detaljer, som kan vara mer eller mindre sanna.
Att det i de grälande SD-falangerna i Södertälje rört sig personer som är grovt olämpliga när det gäller allmänt förtroende och offentliga uppdrag är ju inte så förvånande.
Men metoden att efter en partikonflikt använda åtta sidor i en hushållsutdelad partitidning till att göra en tidigare högt värderad SD-medlem socialt omöjlig och utstött är något i hästväg.
Ett prov på SD:s inre liv, något av en rekordnotering.