Centern lovade i förra valet en obligatorisk sådan som inte blev av. Okej, en viktig fråga för en del väljare, men knappast av partiledarutfrågningskaliber.
Sedan blev det tyngre frågor där de mest intressanta gällde Alliansens energiuppgörelse, Vattenfall, arbetslösheten bland unga och så den obligatoriska om hur landet ska styras med sverigedemokrater i riksdagen.
Om energin gav Olofsson ett svar vars innebörd var att Centern fortfarande ogillar kärnkraft men att elförsörjningen i och med alliansuppgörelsen ändå står på tre ben – vattenkraft, kärnkraft och den förnyelsebara energin. Den sista betonade hon särskilt. Det räckte för att slinka ur utfrågarnas grepp. Mer tveksamt är om Olofssons svar imponerade på särskilt många icke-omvända Linje 3-centerpartister. Ett bättre besked nu och framöver är att klimathotet är så akut att kärnkraften behövs inom överskådlig tid. Det är rakare och ärligare.
En av Centerns huvudlösningar på ungdomsarbetslösheten är ändrade turordningsregler, vilket Olofsson upprepade i går. Det är en gåta för mig. Det främsta problemet för unga på arbetsmarknaden är de höga trösklarna. På vilket sätt slipas de ner om arbetsgivaren får säga upp friare vid arbetsbrist? Ojämförligt viktigare att driva är lägre ingångslöner och längre provanställningar, så att arbetsgivarens risk att anställa en ung oprövad person sänks. Och så givetvis en gymnasieskola som gör att fler läser klart och lär sig mer.
Det svagaste svaret gav Olofsson om Vattenfall. Ja, bolaget köpte kol och gas utomlands under S-styret. Men även den nuvarande regeringen har förvaltat Vattenfalls fossila äventyr. Värre är att Olofsson hävdade att näringsdepartementet inte kan styra vad bolaget ska äga. Så kan det rimligtvis inte vara.
Frågan om vem som tar vem om SD kommer in är alltid intressant. Problemet är att ingen politiker kan ge ett uttömmande svar två veckor före valdagen. De får inte svaja det minsta i sin lojalitet med den egna koalitionen. Men det ser heller inte så bra ut om de smäller igen alla andra dörrar. Så partierna gör något mittemellan. De avvisar SD men talar väldigt tyst om sin plan B.
Nu sa Olofsson att hon ”aldrig i världen” sätter sig i regering med ”en kommunist”. Det är rätt och starkt som svar men inte hela berättelsen om vad som händer om...
För hur exakt ska Sverige styras utan att regeringen gör sig beroende av SD? Det naturliga svaret är att Alliansen etablerar någon form av fast samarbete med Miljöpartiet. Det har allianspartierna sagt, men de kan inte upprepa det gång på gång så nära valsöndagen utan risk att höja MP:s valresultat.
Nej, Olofsson glänste inte i går och lär inte ha övertygat särskilt många tveksamma väljare. Men hon gjorde ett stabilt intryck och undvek fällorna. Det kan räcka långt.