Ungefär lagom till skolavslutningarna i våras, presenterade nämnden en plan för hur grundskolan ska omorganiseras. I korthet: Karinslundskolan och Paulinska ska ta emot fler och också yngre elever medan Finningeskolan, Vasaskolan och Tosteröskolan blir lågstadieskolor, så kallade F-3.
Politiker och tjänstemän har arbetat med förslaget i ungefär ett år och den 20 september ska det formella beslutet tas av nämnden. Men först i augusti fick skolledarna i uppdrag att tillfråga personal och elever vad de tycker om förslaget. Inte för att det finns tid eller ambitioner att omarbeta upplägget, utan för att – ja, varför egentligen?
Elevernas föräldrar har man inte ens låtsats tillfråga. Efter att ett 50-tal föräldrar dök upp på nämndens sammanträde i augusti, beslutades att samla till informationsmöte, vilket hölls i måndags kväll. Hur det avlöpte redogjordes för i gårdagens Strengnäs Tidning. Kaos, upprörda känslor från de 200 församlade föräldrarna, samt total brist på förståelse från politiker och tjänstemän.
Många föräldrar är förstås missnöjda med själva omläggningen. För personer boende i till exempel Finninge uppfattas det givetvis som en rejäl försämring om deras tioåringar från och med nästa år måste ta sig till Paulinska skolan. (Och tyvärr, avståndet är precis under gränsen och ger inte rätt till skolskjuts.)
Men det är inte bara själva förändringen som föranleder upprördheten, utan också tillvägagångssättet. Som en förälder uttryckte det i måndags:
– Ni har frågat våra barn i årskurs ett och två vad de tycker om ert förslag men jag som förälder har fortfarande inte fått säga vad jag tycker.
Omorganisationer i skolan ger undantagslöst negativa reaktioner. Inte ens i den bästa av världar blir alla nöjda när skolor flyttas, slås ihop eller splittras. Det kommer alltid att finnas föräldrar och elever som upplever att deras situation försämras och att vardagen blir besvärligare. Då kan det ju från politikernas horisont tyckas enklast att hemlighålla planer på omställningar för att sedan ställa berörda parter inför så gott som fullbordat faktum. Men förutom att det är en synnerligen odemokratisk instinkt, blir ju ilskan bara ännu större när folk dessutom känner sig överkörda.
Politiker måste ibland fatta impopulära beslut, det hör till uppdraget. Men först borde kommuninvånarna få en verklig chans att säga vad de tycker i frågor som påverkar dem. Tycker inte nämndordförande Fredrik Lundgren (FP) också det?