Därav följer att religionsdebatten huvudsakligen handlar om religionens förhållande till övriga samhället, religionskritikernas agenda, om vad religionskritiken är uttryck för, vad den resulterar i, om debatten som sådan. Detta är ett inlägg i debatten om debatten.
Religionsvetaren Elisabeth Gerle skrev på DN Debatt den 11 september att de starkt religionskritiska Humanisterna landar i samma dike som Sverigedemokraterna i det att de vill ha ett enhetssamhälle med bara en uppsättning värderingar.
Författaren och krönikören Lena Andersson slog bakut på Dagens Nyheters ledarsida förra lördagen och påpekade att somliga paradigm helt enkelt inte kan samsas. Demokrati och teokrati till exempel. (Och sedan lyckades hon i vanlig ordning idiotförklara alla människor som tror på Gud.)
Statsvetaren Magnus Hagevi tycker sig se ett samband mellan religionskritik och xenofobi (en irrationell rädsla för det som är främmande). Han sammanfattade sin undersökning i en debattartikel i Svenska Dagbladet i onsdags. Det är möjligt att själva studien ger ytterligare belägg för samband, men artikeln framstår mest som ett cirkelargument kring xenofobi. Om man är rädd för islam är man med högre sannolikhet också lite rädd för muslimer. Ingen sensationell upptäckt precis.
Det känns inte särskilt meningsfullt att skylla främlingsfientlighet på all slags religionskritik. Och om man prompt vill se ett samband är orsak och verkan knappast givna.
Däremot finns det anledning att vägra gå med på de premisser en del konfliktsökande humanistiska sekularister ställer upp. De utmålar en växande motsättning mellan auktoritära religiösa institutioner och individens frihet. Var befinner sig dessa debattörer egentligen? I Sverige är den konflikten så gott som obefintlig och det har knappast förekommit några stora strider mellan kyrka och stat i modern tid.
I en del samhällen finns det helt klart en konflikt mellan religion och stat och där måste liberaler och humanister stå upp för individens frihet. Men varför försöka skapa motsättningar i Sverige utifrån en i stort sett icke-existerande konflikt?
Idén om religionsfrihet uppstod mot bakgrund av att majoritetskulturer i alla tider har försökt pådyvla religion och tradition på minoriteter. Till religionsfriheten fogades liberalismens andra ben, upplysningsidealen: förnuft, individuella rättigheter, universalism. Det slags religionskritik som Humanisterna framför blundar för toleransen, medan en del kommunitarister struntar i universella rättigheter.
Det är viktigt att ständigt påminna om båda dessa utgångspunkter. En del politiska och mänskliga rättigheter är universella, ja. Men tro, traditioner och sedvänjor är det inte.