Före valet hade hon lovat Vänsterpartiet att vid en rödgrön valseger dra tillbaka trupperna senast våren 2013. Efter valförlusten behövde hon komma överens med regeringen om förlängd svensk insats och därmed snabbt överge sin tidigare ståndpunkt – utan att låtsas om det.
Resultatet blev avancerat ordvrängeri och kreativt spinn som tillät Socialdemokraterna och Miljöpartiet att skriva under, utan att regeringen behövde flytta sin position en millimeter. Sådant må höra till det politiska spelets regler. Problemet är att överenskommelsen utåt har utgetts för något den inte är – en strategisk kursändring, från stridande till stödjande insats, med ett slutdatum.
Hela lurigheten ryms i detta avsnitt: ”Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014.”
Fint så. De svenska trupperna har dock i praktiken arbetat stödjande hela tiden. Den afghanska armén och polisen har deltagit i så gott som alla svenska insatser. Det går heller inte att skilja mellan stridande och stödjande på det sätt som överenskommelsen låtsas göra. Försvarsmaktens rapporter visar att de svenskar som har de mest utpräglat stödjande och utbildande arbetsuppgifterna är också de som deltar i de hårdaste striderna. Det handlar om 60-tal svenska soldater och officerare i så kallat Operational Mentoring and Liaison Team, OMLT, som sedan 2009 fungerar som instruktörer och mentorer för den afghanska armén. Uppdraget upphör inte på kasernen. OMLT-gruppen följer sina afghanska kollegor ut i fält. Det är ett farligt arbete, men också det som bygger Afghanistans armés förmåga att på sikt sköta säkerheten på egen hand.
Så, mot bakgrund av detta, hur ska man läsa de sex partiernas tal om en minskning av stridande trupp och förstärkning av stödjande säkerhetsinsatser? En rimlig tolkning är färre skytteförband med direkt säkerhetsansvar och fler OMLT-instruktörer från 2012. Och det ligger väl i linje med en gradvis överlämning till afghanerna. Problemet uppstår när de folkvalda ska förklara för medborgarna varför svensk militär hamnar oftare i krutröken i Afghanistan när politiken signalerar en omläggning mot mindre svenskt pangpang där.
Breda överenskommelser i all ära, men de måste även vara begripliga och lämna lite utrymme för tolkningar – särskilt när de ligger till grund för beslut där svenskar riskerar sina liv. Den tydligheten är viktigare än ambitionen att rädda någon politikers ansikte.