Det gäller familjer med både ensamstående och sammanboende föräldrar. Sjuka, arbetslösa och inte minst pensionärer har i genomsnitt också haft en positiv inkomstutveckling. Det berättade SCB för knappt två veckor sedan.
Statistiken som presenterades visade också att olika gruppers inkomster har ökat olika snabbt. De tio procenten med högst löner och störst tillgångar har fått en ökning på 47 procent, medan de med lägst inkomster fått en 17-procentig ökning.
Det föranledde förstås, igen, ett knippe vänsterbloggare att indignerat utropa att klyftorna har ökat. Men även Ekot valde att ensidigt fokusera på ökande inkomstskillnader. Under vinjetten ”Sverige glider isär” berättas om att inkomstskillnaderna ökar snabbare i Sverige än i övriga OECD-länder.
Sverige har, tillsammans med Danmark, världens minsta inkomstspridning. De senaste tio åren har den alltså ökat. Men är det liktydigt med att Sverige glider isär? Vad det nu betyder. Ökande inkomstspridning kan tyda på att det har börjat löna sig mer sig att studera, och att arbeta mer och längre. Det är också fullt möjligt att de större inkomstskillnaderna kombineras med stor social rörlighet, så att enskilda individer har möjlighet att röra sig från mycket små inkomster till rätt så stora. Ett avgiftsfritt och högkvalitativt utbildningsväsende är förstås det bästa verktyget för social rörlighet.
I en annan artikel på Ekots hemsida, med den negativt klingande rubriken ”Klyftorna fortsätter att öka”, sägs att de med fast jobb, medel- eller höga inkomster, småhus eller bostadsrätt är vinnarna. Medan låginkomsttagarna är förlorare.
Det är ett anmärkningsvärt påstående. Hur kan 17 procents inkomstökning beskrivas som en förlust? Den ensamstående mamman som arbetar som undersköterska, har fått mer än en hel månadslön extra bara sedan 2006. Är hon en förlorare?
Den stora nyheten i SCB:s statistik borde vara att de allra flesta svenskar under en tioårsperiod har fått det bättre ställt och mer ekonomisk frihet.
Riktigt stor inkomstspridning indikerar ett samhälle präglat av korruption och stor fattigdom. Alltför låg inkomstspridning tyder på att det finns få möjligheter att skapa sig materiellt välstånd genom hårt arbete och därmed små drivkrafter att arbeta. Det leder till att tillväxten hämmas vilket i sin tur utarmar den offentligt finansierade välfärden.
Ingen vet förstås exakt var jämviktspunkten ligger, vilken spridning som är optimal för ökad tillväxt. Därför vore det på sin plats med viss ödmjukhet i den här typen av rapportering.
När människor får mer pengar att röra sig med, konsumerar de mer vilket sätter fart på ekonomin. Stat och kommuner får in mer skatteintäkter från företagen, och fler personer kommer i arbete. Mindre pengar behöver läggas på socialförsäkringssystemet och mer resurser kan satsas på vård, skola och omsorg. Och riktigt bra offentlig service är förmodligen viktigare för att hålla ihop samhället och ge människor likvärdiga livschanser, än världens minsta inkomstspridning.