Räknar man om från danska till svenska kronor, och tar hänsyn till att Sverige är ett land med större folkmängd, motsvarar skatteuppgörelsen en skattesänkning på arbete som i Sverige skulle vara cirka 28 miljarder kronor. Sänkningen av skattetrycket netto är ungefär hälften.
Jämfört med den stora skattereformen i Sverige 1990-91 är den här danska omläggningen långt mindre. Däremot finns påfallande likheter med svenskt jobbskatteavdrag. Det är också avsikten. De danska regeringspartierna har uppenbart sneglat på Sverige, även om de går långsamt fram.
Fördelat över ungefär ett årtionde ska det danska förvärvsavdraget – som görs på löne- och företagarinkomster – nästan fördubblas, medan nivåerna för arbetslöshets- och en del andra socialförsäkringsersättningar sänks en del.
Tanken är arbetslinje – det ska löna sig bättre att ta jobb.
Intressant, sett med svenska ögon, är hur den danska regeringen, med socialdemokratisk statsminister, liberal ekonomiminister, ljusrött vänstersocialistisk skatteminister och socialdemokratisk finansminister tagit till sig en grundtanke bakom det svenska jobbskatteavdraget.
Vägen till midsommaraftonens uppgörelse var rätt dramatisk. Det största oppositionspartiet verkade länge inställt på att omöjliggöra en bred uppgörelse för att få regeringen att se förlamad ut och underlätta dess fall – men tvärvände i sista stund. Ytterkantspartiet på andra sidan som gav sitt stöd till regeringsskiftet efter senaste valet vägrade vara med om delar av skatteomläggningen.
Resultatet i fredags blev en blandad kompott. Brytpunkten för den höga danska motsvarigheten till värnskatten (hela 15 procent!) lyfts uppåt för att lindra marginalskatteprob-lemen. En del punktskatter höjs - till och med på öl, i det landet. Att skärpa marginalskatt på arbete genom att skära i barnbidragen vid mycket höga inkomster, är däremot ett av tecken på hur mycket i den danska snårskogen av skatteregler, undantag och marginaleffekter ändå lever kvar.
Sverige har just inget att lära i sak, vi har hunnit längre med skattereformer och har mer som borde kunna göras. Mer intressant är att danska ledande partier övervunnit en del av den polarisering som under åtminstone ett årtionde försvårat reformer och starkt bidragit till en ekonomisk stagnation.
Uppgörelsen har vållat svår intern oreda i ett chockskadat socialistisk folkeparti, som pressas av ett mycket rödare och Ohlyaktigt missnöjesparti längre ut på kanten. Men viktigare är att om Danmark – liksom Finland – kan greppa stora frågor över blockgränsen så borde det inte vara så otänkbart i Sverige.
Det spekuleras en del i Danmark om att ytterkantspartierna som lever av höger- och vänsterpopulism nu kommer att förena sig om att fälla regeringen, genom att rösta med den borgerliga oppositionen mot budgeten.
Uteslutet är det inte. Risken att ytterhöger och yttervänster samsas om att sänka regeringar som driver vettig reformpolitik är en risk i flera länder.
Detta bör inte vara ett skäl emot, utan tvärtom ett skäl för att ansvarsfulla partier söker gemensam mark. Går det att lösa en del stora frågor på det sättet minskar det risken för att nejsägarkoalitioner leder till reformstopp och till fördjupade ekonomiska problem av det slag som plågar en rad europeiska länder.