Annas starka ångest fick henne att vid olika tillfällen försöka begå självmord och skära sig. Efter en episod som lett till att hon behövt sys, kom hon tillbaka till avdelningen och gick och la sig. Morgonen därpå fick hon veta att hon skulle isoleras, ”avskiljas” som det kallas inom psykiatrin. Isoleringen framkallade sådan ångest att hon började slå huvudet i väggen, varpå vårdarna rusade in och spände fast henne i bältessängen. Under sex dygn var Anna sedan isolerad, bitvis fastspänd och med minimal kontakt med personalen. Läkarna som kontinuerligt bedömde hennes tillstånd vägrade släppa henne ur isoleringen så länge hon hade ångest. Till sist insåg Anna att hon skulle sluta berätta hur hon mådde och i stället låtsas vara lugn och glad. Då släpptes hon ut.
Författarna Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har intervjuat närmare 30 kvinnor som vårdats för allvarliga självskadebeteenden, framför allt på Psykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Intervjumaterial kombinerat med uppgifter från journaler ger en trovärdig och skrämmande bild av tre allvarliga slags missförhållanden.
Många kvinnor som skadar sig själva så allvarligt att det kräver tvångsvård, har placerats på avdelningar tillsammans med mördare, våldtäktsmän, mordbrännare och andra slags brottslingar. Inte sällan har kvinnorna blivit antastade och trakasserade av andra intagna.
Patienterna har utsatts för ett slags behandlingsmetod som går ut på att belöna gott uppförande och bestraffa destruktivt beteende. Tvångsåtgärder som bestraffning är självklart olagligt. Bara om det inte finns något annat sätt att hindra patienten från att skada sig själv, eller om vården av övriga patienter allvarligt försvåras, får läkarna besluta om korta tvångsåtgärder.
Läkarna har dessutom ordinerat förbjudna tvångsåtgärder, bland annat ett slags läderpåsar som låses fast kring handlederna. Handskarna hindrar patienten att skada sig, men gör henne också fullständigt handikappad. Boken vittnar om patienter som fått ha på sig dessa handskar under veckor, ja till och med månader.
När Socialstyrelsen efter mycket om och men till slut förbjöd det redan förbjudna, reagerade kliniken med att bälteslägga och isolera kvinnorna i mycket större utsträckning. För det egentliga problemet var ju inte handskarna, utan den perversa idén att kvinnornas självskadebeteende kunde straffas bort.
Detta har hänt på 2000-talet. I Sverige. Regionkliniken i Sundsvall slutade ta emot kvinnor med självskadebeteende för mindre än ett år sedan. Inte för att Socialstyrelsen förbjöd verksamheten, utan för att det blev för jobbigt med all negativ medieuppmärksamhet. Men rättspsykiatriska kliniken i Växsjö tar fortfarande emot kvinnor med självskadebeteende.
Behandlingen av dessa oerhört utsatta kvinnor måste ses som en skamfläck för den psykiatriska vården i Sverige.