Nej, svältkatastrofen som just nu hemsöker Afrikas horn är ingen överraskning – och några västerländska turister lär inte falla offer för torkan och de skyhöga matpriserna. Det måste vara därför som det svenska medieintresset varit så svalt, åtminstone fram tills för några veckor sedan.
”Situationen är mycket värre. Svälten är här nu. Och den drabbar hela regionen, inte bara Etiopien.” Det skrev David Spencer i den brittiska tidningen Guardian, inte för några veckor sedan, utan för nästan två år sedan. Torkan, som beskrivs som den värsta på 60 år, har pågått i flera år. Om läget var allvarligt 2009, är det betydligt värre nu.
Den långvariga torkan har skapat enorma flyktingströmmar. Särskilt från Somalia kommer tusentals människor, till Etiopien och i ännu högre grad Kenya. Det är följdriktigt. Internationella hjälporganisationer har varit förbjudna i Somalia fram tills för några veckor sedan. Mycket lite har kunnat göras för att förebygga katastrofen inne i Somalia.
Men i länder som Etiopien, ett av världens fattigaste länder, råder inte sådana restriktioner. I sydöstra delen av landet har det inte regnat på över ett och ett halvt år. Ändå har internationella biståndsorganisationer inte lyckats förebygga katastrofen, och nu riskerar så många som tre miljoner människor att dö av törst och svält enligt FN.
Härom dagen pratade biståndsminister Gunilla Carlsson (M) om Sveriges punktinsats om 30 miljoner till östra Afrika. Den i sammanhanget blygsamma summan är säkert välkommen, men det är synd att bidragsgivare runtom i världen verkar vakna så sent, när katastrofen redan är ett faktum. När flyktinglägren svämmar över och den undermåliga organisation gör att personalen inte kan administrera hjälpen till alla de uttorkade, undernärda, sjuka människor som väller in i lägren.
Mönstret känns igen. Afrika, söder om Sahara, står längst ner i prioriteringsordningen. Svält betraktas nästan som normaltillstånd. Rapporterna om överhängande svälthot är knapphändiga, och inte förrän hungersnöden nått enorma proportioner reagerar medier och makthavare i väst.
Som vanligt i katastroftider är det de svagaste som drabbas hårdast – barnen. De som överlever kan få dras med fysiska men hela livet till följd av undernäringen. Barnen med stora apatiska ögon, uppsvällda magar och tunga huvuden är de som förhoppningsvis ska bygga en bättre och rikare framtid för sig själva och sina barn.
De behöver vår hjälp nu, ja egentligen redan i förrgår.