Positivt är att valet tycks ha gått ärligt till. Det är ett gott betyg till den unga demokratin och visar att Ukraina i det avseendet är kvar på den väg som inleddes med den orangea revolutionen.
Valdeltagandet blev 69 procent, vilket är betydligt lägre än för fem år sedan men två procentenheter högre än i första valomgången och fortfarande på en internationellt respektabel nivå, betydligt högre än i många mogna demokratier.
Ryssland har lärt sig av sitt tidigare misstag och denna gång hållit sig utanför den ukrainska valstriden – inte tagit parti och tydligt sagt att man kommer att samarbeta med vem som än blir landets president. En viktig signal var att Ryssland sände sin nya ambassadör, Michail Zurabov, till Kiev innan valet var avgjort. Och det gjorde inte saken sämre att Zurabov vid sitt första publika framträdande i Ukraina talade ukrainska.
Lite dystert däremot är att den person som försökte fuska sig till presidentposten för fem år sedan nu har valts till president. Viktor Janukovitj är en politiskt osjälvständig figur, i mycket styrd av olika stridande fraktioner inom Regionpartiet, och kan inte mäta sig med Julia Tymosjenko i intel- lektuell kapacitet.
Valet har också visat att den politisk-geografisk-etniska delningen av Ukraina inte har minskat under de fem åren. President Viktor Jusjtjenko får ta på sig en stor del av ansvaret för detta. I stället för att arbeta för en stegvis försoning och inleda en dialog om historiska stridsfrågor har presidenten drivit på för att snabbt skriva om den ukrainska historien, utan respekt för känslorna hos halva befolkningen.
Den politiska striden i Ukraina kommer nu inte att minska i intensitet, tvärtom. Parlamentet måste först avsätta Tymosjenko från premiärministerposten. Sannolikt får vi också se ett nytt parlamentsval mycket snart.
Kommer de ukrainska politikerna mitt i allt detta finna tid för att lösa problemen i banksektorn, förenkla skattesystemet, montera ner byråkratiska hinder i näringslivet, samarbeta med IMF och förbereda Ukraina för fotbolls-EM 2012?