Statistiska Centralbyråns undersökning i höstas visade att bara 40 procent av samtliga tillfrågade och inte fler än 26 procent av de arbetslösa känner till jobbskatteavdraget. Karläggningar av kunskapen om skattereformen 1990-91 har visat ungefär samma resultat.
Det här är mycket stora skattebeslut, både räknat i pengar och i det utrymme de får i nyhetsrapporteringen. Man kan därför fråga sig hur det är med kunskapen om andra, mindre skatteomläggningar. Och en person som inte känner till exempelvis en skattesänkning ändrar heller inte sitt beteende på grund av den.
Mycket tyder på att regeringen inte har räknat in denna kunskapslucka när den räknade på sysselsättningseffekterna av jobbskatteavdraget, och det finns goda skäl att misstänka att politiker systematiskt förbiser informationsaspekten och därmed ständigt överskattar effekterna av många reformer.
En bredare kritik av regeringens reformpolitik presenteras av Magnus Henrekson, vd för Institutet för näringslivsforskning. Han menar att jobbstrategin har varit allt för ensidigt inriktad på jobbskatteavdraget. Henreksons analys är klok och han ger också regeringen några välförtjänta kängor och konkreta förslag. Ett är att prioritera investeringar i infrastruktur och storstädernas kollektivtrafik (i stället för höghastighetståg) för att driva på den urbanisering som ger ett mer miljövänligt samhälle och en mer mångfacetterad arbetsmarknad. Ett annat förslag är införande av skattebefrielse för andrahandsuthyrning av bostäder för att få en större rörlighet på bostadsmarknaden.
Men på andra centrala områden är det ofta brist på konkretion och det är svårt att förstå vem som är adressaten för Henreksons kritik. Ett huvudspår i hans resonemang går ut på att lönebildningen motverkar sysselsättningseffekten av jobbskatteavdraget: De svenska lägstalönerna är alldeles för höga och sänkningen av inkomstskatten pressar inte ner bruttolönen. Så är det, men vad ska politikerna eller någon annan göra åt saken? Svar saknas.
Henrekson menar att arbetsrätten ger dålig rörlighet på arbetsmarknaden. Så kan det vara, men på vilket sätt behöver lagarna och/eller avtalen ändras? Handlar det om längre provanställningar, fler undantag från sist in-först ut, en annan definition av arbetsbrist eller alltihop? Inget besked här heller. Trist.