I stället väntar hon på besked om toppjobbet i FN, med ansvar för att genomdriva resolutionerna mot sexuellt våld mot kvinnor i väpnade konflikter.
Margot Wallström är något så ovanligt som en omåttligt populär politiker. Trots ganska mediokra insatser som civilminister och senare socialminister på 90-talet blev hon 1999 Sveriges EU-kommissionär. Och trots att hon åtminstone de senaste fem åren som kommissionär med ansvar för kommunikation, inte uppnått särskilt mycket, är hon den person som en majoritet av Socialdemokraterna allra helst skulle vilja ha som partiledare. Varifrån kommer denna popularitet?
Journalisten Emily von Sydow har tagit sig an frågan, och tecknar ett porträtt i den nyutkomna biografin Margot Wallström: den svenska modellen. von Sydow beskriver ett fenomen som inte helt låter sig förklaras. Wallström är tillbedd av sina medarbetare, älskad av sina anhängare och respekterad av många av sina politiska motståndare. Men inte ens en hel bok kan förklara varför Margot Wallström väcker så positiva känslor hos vänner såväl som motståndare. Hon lär vara en trevlig chef som ser sina medarbetare, ställer frågor om deras privatliv och gärna skämtar friskt. Men vad hon egentligen är för slags arbetsledare framgår inte riktigt. Och även författaren ställer sig frågande till vari hennes politiska storhet ligger.
Den svenska EU-kommissionären ville inte medverka i boken. Vanlig, norrländsk, jordnära och lyssnande – så beskriver hon ständigt sig själv. von Sydow ger en lite annan bild, eller lägger åtminstone till några adjektiv mellan raderna: maktlysten, politiskt ytlig och lite för lat för att sätta sig in i de detaljer som det politiska hantverket kräver. Och med en förkärlek för internationella, välbetalda uppdrag.
Det där sista, oviljan att komma tillbaka och harva runt i svensk inrikespolitik återkommer von Sydow till vid åtskilliga tillfällen i boken. Det är lite oklart om det är författaren eller partikamraterna som uppfattar detta som ett klandervärt och illojalt drag hos Wallström.
Överlag är hela biografin rätt problematisk ur journalistisk synvinkel. Den bygger i för hög grad på anonyma källor och författarens egna spekulationer om bakomliggande motiv. De som träder fram med namn säger sällan någonting av vikt om Wallström. Men initiativet är bra, det är på tiden att Margot Wallström utsätts för lite kritisk granskning, att någon synar den piedestal hon så länge, av oklara skäl, suttit på.