Orden är Maud Olofssons, från en debattartikel i gårdagens Expressen. Centerledaren förklarar att eftersom kvinnor tar huvudansvaret för barnen när de är små, halkar de efter både vad gäller meriter och löneutveckling. Kvinnor i barnafödande ålder betraktas, på goda grunder, av arbetsgivare som mindre ”pålitliga” än deras jämnåriga manliga kollegor, vilket gör att de inte får lika många chanser att visa vad de går för och blir omsprungna i karriären.
För att komma tillrätta med de sneda karriärmöjligheterna vill Maud Olofsson individualisera föräldraförsäkringen. Nu ljuger jag. Citatet är hennes, men både analysen och reformförslaget har jag skrivit själv, det kändes så självklart i sammanhanget. Men nej, Olofssons lösning är att utbilda kvinnor i ledarskap.
Inget fel med det och säkert kan det få en och annan kvinna att våga söka chefsjobbet, eller ta steget och anställa nya medarbetare i det egna företaget. Men den enskilda reform som radikalt skulle förbättra förutsättningarna för jämställdheten på arbetsmarknaden, den vill inget av allianspartierna ens nämna. Med tanke på beröringsskräcken är det nästan skrattretande att allt det handlar om är 4,5 månaders betald föräldraledighet. Så många månader har en förälder nämligen rätt att överföra till den andre (6 månader om man räknar med dagarna med lägstanivå).
Ingen skulle tvinga båda föräldrarna att utnyttja samtliga dagar. Den familj som föredrar att sprida ut den ena förälderns dagar på en längre period och leva på ersättningen och den andra förälderns lön kan förstås göra det. Men en individualisering skulle innebära att pappamånaderna inte betraktades som ett antal extra semesterdagar att ta ut lite nu och då under barnets uppväxt. Många fler skulle dela lika på vardagsomsorgen om de gemensamma barnen.
I onsdags träffade jag, tillsammans med en grupp liberala ledarskribenter, Folkpartiets partisekreterare Nina Larsson. Hon bekräftade partiets rådande linje i frågan: FP fokuserar på att förenkla jämställdhetsbonusen. Strategin bygger på föreställningen att människor bara behöver en mjuk knuff i rätt riktning för att agera jämställt. Men för att bryta normer och invand rollfördelning, behövs antingen en stark övertygelse eller radikal lagstiftning.
Jämställdhetsbonusen har inte nämnvärt förändrat pappors uttag av föräldradagar. Den är för liten. En förenkling kommer förmodligen inte heller att göra någon större skillnad – förutom att det blir mindre pappersstrul för dem som redan vet att de vill dela lika på omvårdnaden av barnet.
Om Maud Olofsson menar allvar med önskan om att dagens unga kvinnor ska ha samma lön och karriärmöjligheter på arbetsmarknaden som män, bör hon resa frågan om föräldraförsäkringen.
Och, ett liberalt parti som tappar stöd och desperat letar efter profilfrågor, bör betänka att det finns många liberala feminister som för tillfället känner sig hemlösa.