THEESatisfactions skivbolag kallar duons musik för neo-ancient, alltså nyforntida, och det är svårt att förklara den bättre än så. Å ena sidan finns det en vilja att återgå till rötterna. De talar om musiken som konstform, om spiritualitet och människans koppling till sin hemplanet. Samtidigt ryms dessa idéer i ett science fiction-klingande, futuristiskt ljudlandskap. Det är luftigt och stort men ofta är blandningen mer intressant på papper.
Det råder inga tvivel om att de har mycket att säga, däremot. I Blandland tar de upp hur traditionellt afroamerikansk musik som hiphop och soul har urvattnats, för att lättare kunna säljas till den breda massan. Därifrån rör de sig utan besvär till "Fetch/Catch", som behandlar förförelsens ädla konst. Bredden är svår att gå miste om. Synd då att sången ofta är så tillbakalutad att riskerar att hamna i horizontalläge.
Det finns med andra ord en gräns mellan subtilt och sömnigt, och de är på fel sida av den. Dessutom skulle flera av låtkoncepten behöva ses över.
Här saknas det något för att hålla lyssnaren nyfiken – om det nu ens är syftet. "Recognition" sticker ut, med sitt hypnotiska trummande och stressande utläggning om viljan att få ett erkännande. I övrigt känns det som att THEESatisfaction spelar för sin egen skull, utan mycket vilja att sprida sina vassa idéer.
De verkar inte bry sig om vilka, eller hur många som lyssnar. Å andra sidan känns den självständigheten som något som inte går att plocka bort, en grundsten i deras musik. THEESatisfaction vägrar ta den lätta vägen och de lyckas trots, eller kanske tack vare, det hålla mig nyfiken inför framtida släpp.
Bästa spår: "Recognition", "Blandland", "WerQ".