Någonstans finns nästan alltid en lust till förändring.
Men frågan är så här efter snart 20 års studier av Sophie Zelmani om den lusten finns överallt.
Hon fortsätter att göra stor konst av allt det lågmälda och stillsamma, och låter i dag som om hon bestämt sig för att tona ned tempot ett par tiondelar till.
Det är ju imponerande sobert och snyggt. Producenten Lars Halapi är ett perfekt bollblank när det gäller att mejsla fram det allra hudnäraste tilltalet.
Och även om framlidne JJ Cale nog fortfarande är en husgud för både Zelmani och Halapi så märks här en rad andra influenser. Ett sparsmakat gitarrsolo låter som ett eko efter George Harrison, ett stilla piano och en akustisk gitarr framkallar en känsla av att man lyssnat en hel del på Van Morrison genom åren.