Det sägs att det tar tid för en för en artist att hitta sin röst. Om det finns någon sanning i det lär Yung Lean troligtvis avsky "Unknown memory" om ett par år. På sin fullängdsdebut lånar, eller rentav stjäl, han friskt från modern hiphop. Det låter som att A$AP Rocky har spillt sin drink över hela alltet. Det är sömngångarrappande över dimmiga, svävande beats, precis som hos Harlem-artisten.
Även texterna känns läskigt bekanta. Men Yung Lean, från Södermalm i Stockholm, fullkomligt skiter i vad du tycker. Han ska röka, dricka, knapra piller och leva drömmen – precis som så många andra. Och det hade varit en helt okej stil att hålla sig till. Hiphop - eller någon annan musik heller, för den delen - behöver inte vara intellektuell för att vara bra. Men när det hinner passera sju låtar innan jag hajar till är det inte bara upplägget som är problemet.
Plattan är genomgående oputsad, kanske rentav slarvigt gjord. Jag saknar en känsla av sammanhang, för ett bra beat plus en duglig vers gör inte nödvändigtvis en bra låt. Yung Leans uttal ställer också till det, för turist-accent och trovärdighet går inte hand i hand. Låt gå för att han är 18 år och vill mycket. Men tålamod, vidgade vyer och flit är fortfarande dygder för vilken artist som helst.
För det finns potential här, även om guldkornen är få. Det som glänser starkast är tveklöst "Volt". Här låter Yung Lean mer blasé än vad som är fysiskt möjligt, medan basen bultar hämningslöst i bakgrunden. Tillsammans med några trevande syntplink blir det rent hypnotiskt. Några enstaka spår siktar mot samma höjd. Det som fattas är originalitet och självkritik.
Ge det ett par år och Yung Lean skulle kunna resa sig över sin status som internetfenomen. I bästa fall kommer han att se tillbaka på sin debut och skratta åt ungdomens synder.
Bästa spår: "Volt", "Ghosttown", "Sandman".