Att få ett sexspårs mini-album att låta spretigt är en bedrift i sig, om man nu inte heter Ed Harcourt, slog igenom för tretton år sedan och då betraktades som mycket lovande. Problemet är att Ed ännu i dag är lovande, det stora genombrottet kom aldrig. Orsaken till detta kan man bara sia om men just oförmågan att bygga sin musik på en pålitlig plattform spelar säkert in.
Albumets instrumentering piggar dock upp, klockspel, mariachi trumpeter, u-båts sonar och elektriskt brus sätter guldkant på alla infall. Vackraste spåret är "The Saddest orchestra" med sina böljande stråkar och dovt åskmullrande pukor medan bästa låten, "We all went down with the ship", levererar en förpuppad och Nick Cave-inspirerad vers innan den förlöses i en refräng av färgglada fjärilar.
Torbjörn Camnérus