Från de första tonerna på "Spirit knife" tänker jag på tv-serien "True detective". Den är fullmatad med mystik, smuts och ogästvänliga sydstatsmiljöer. Jag tänker mossiga, olycksbådande träsk och knotiga träd som reser sig ur marken. Detta blandas med en diffus, ockult stämning som garanterar att du kommer lyssna noga. Musiken är fast förankrad i 70-talet, men undviker alla självklara fallgropar.
I stället för att fokusera på riff, riff och lite Robert Plant-wailande eller Black Sabbaths jämmer och elände, visar sig något mer eget. Bandet låter varje spår ta den tid det tar - de kan tillåta sig att skruva ner tempot för att låta känslan arbeta sig in långsamt. Det känns inte som att de försöker bevisa något. I stället drar de med en ut i naturen på en promenad genom en dimmig skog. Det är snyggt gjort, men det som saknas är de sista små justeringarna. De som förflyttar någonting från bra till fantastiskt.
Nils Sjöstedt