Det är knepigt att recensera en comebackplatta. Oundvikligen kommer den nya skivan att ställas mot de äldre verken i bandets katalog, vilket kan få en att missa viktiga detaljer som inte faller in i gruppens musikaliska mall. När de gäller hardcorepunkarna i Black Flag, däremot, lär risken för detta vara ytterst liten: här tar man inte ut svängarna alls.
De som var arga och unga har blivit sura och gamla och tar i från tårna för att uppbåda något som har temperament, nerv och attityd. Och någonstans lyckas de, på en ytlig nivå: ljudbilden är rörig och skramlig och låtlistan är full av barska uppmaningar: "Shut up", "Go away", "Slow your ass down" är några exempel på inte så värst fyndiga titlar som sällan blir mer intressanta än de verkar. Det är svårt att få det att kännas genuint när de vill så mycket men lyckas med så lite.
En anledning till att det känns så irrelevant är att Black Flag är långt ifrån samma band som när det begav sig: den enda originalmedlemmen som finns kvar är gitarristen och tillika låtskrivaren Greg Ginn. Att han vid 59 års ålder ska slå ihop nytt, relevant material lär vara att hoppas på för mycket, speciellt vid tanke på att Black Flag inte släppt en skiva på sisådär 27 år. Det låter därför som att bandet har plockat upp sina instrument och hoppats på att allt ska flyta på.
Men när det handlar om ett band som varit noga med att få någonting sagt, så funkar det inte. Det saknas ett driv och någon form av budskap. I stället bjuds det på generell ilska utan vidare riktning. Undantagen är "Off my shoulders", som med sin släpiga blueskänsla bryter mönstret på ett välkommet sätt, samt "Outside". Här anammar de gubbigheten, i en låt som tycks uppmana ungdomar att resa sig från soffan, gå ut genom dörren och leva lite.
Resultatet är mer intressant än väntat. Kanske hade resten av skivan varit mer spännande ifall de inte tagit i så hårt.
Bästa spår: "Off my shoulders", "Outside", "Lies".
Nils Sjöstedt