Jag hade två farhågor inför det här skivsläppet. Ett: Att grabbarna i Dirty Loops inte skulle ha fått göra sin grej, utan i stället sålt sig till "mannen". Två: Att albumet skulle vara en jämntjock, avancerad ljudmatta som inte tilltalar andra än välskolade studiomusiker.
Ingen av dessa besannades.
Att ha farhågor inför en debutskiva kan verka som en ekvation som inte borde gå ihop. Men till saken hör att Dirty Loops redan gjort sig ett namn. Deras svängiga och avancerade covers som ligger uppe på Youtube har nått miljonpublik. Bandet är redan, bokstavligen, big in Japan.
Och stödhjulet med covers har bandet inte släppt helt. Två spår på skivan är låtar som blivit "loopified". Aviciis monsterhit "Wake me up" och Justin Biebers "Roller coaster" har förvandlats i sann Dirty Loops-anda.
Men det är de egna låtarna som glänser. Samtidigt som de levererar den avancerade fusion-pop som blivit deras signum bjuder de också på en mer avskalad sida, där sångaren Jonah Nilsson får briljera.
De tre Stockholmsgrabbarna är bäst på det de gör var och en för sig. Och tillsammans blir det liksom ännu bättre. De klarar balansgången att visa sina färdigheter precis lagom mycket. Det hade lätt kunnat spåra ur i basgångar, wailanden och trumsolon. Det gör det inte, ändå hör man att de kan allt det där.
Texterna kan stundtals kännas lite smöriga (snygga tjejer, hjärta, smärta ni vet...) men det är förlåtet när de framförs på ett sånt tight och snyggt sätt.
Kanske, kanske att den där studiomusikern med hästsvans kan tänkas bli liiite besviken. Det är ingen orgie i komplicerade basgångar eller baktakter och synkoper som levereras. Inga tolvminuterslåtar. Men samtidigt kan skivan få även den mest stelbente musiknörden att dansa. För hen blir det kanske inte ens en utmaning att hålla den avancerade takten.
På Youtube finns en sju sekunder lång videorecension som sammanfattar albumet rätt så bra: "Its pretty fucking incredible".
Bästa spår: "Sayonara love" och "It hurts".
Spår som man kan hoppa över: "Sexy girls".