Therapy? spelar ut gamla trumfkort. Det är bitvis lyckat.
Med albumet "Troublegum" slog nordirländska Therapy? igenom på allvar. Året var 1994 och bandets ångestladdade, gitarrtunga punk-metal låg rätt i tiden. MTV älskade dem och låtar som "Screamager" och "Nowhere" lämnade få värkande tonåringar oberörda.
"Troublegum" följdes upp av den mer komplexa "Infernal love" (1995), där sångaren, gitarristen och låtskrivaren Andy Cairns vältrade sig i dysfunktionell kärlek. Stråkar, nervretande ljudeffekter, lugna partier, kaosartade gitarrer. Många fans flydde, men "Infernal love" har åldrats väl och framstår i dag som bandets kanske starkaste skiva.
Länge såg det sedan ut som att garageanstormningen "Suicide pact – you first" (1999) skulle bli Therapy?:s sista riktigt vassa album. Fast med 2009-års "Crooked timber" hittade trion plötsligt ett förvånansvärt fräscht sound. Framför allt började Cairns åter fokusera på texterna. Therapy? har i sina bästa stunder alltid varit ett text-band.
Det för oss fram till nya skivan "Disquiet". I pressmaterialet antyds att "Disquiet" ska ses som något av ett sladdis-syskon till "Troublegum".
Och visst. På "Disquiet" lägger Therapy? experimentlustan åt sidan igen och blickar i stället tillbaka. Här finns gott om pop-punk-dängor som doftar både Green Day och Bad Religion ("Good news is no news", "Fall behind", "Torment", "Sorrow, misery, strife"). Här finns grunge-inspirerade "Idiot cousin" och en hel del 90-talsrock.
"Disquiet" saknar dock mycket av den mörka humor och de fyndigheter som präglade "Troublegum". Det blir emellanåt lite klyschigt och man får då känslan av att Cairns har valt den enklaste vägen – raka rör, strösslade med ett par omotiverade fuck för mycket. Samtidigt som "Disquiet" sannolikt är det mest kommersiellt gångbara som Therapy? har gjort på länge är det alltså inte det bästa.
Därmed inte sagt att "Disquiet" är ett dåligt album. Flera riktigt starka spår finns också, såsom den riff-täta första singeln (och videon) "Still hurts" och tunga avslutaren "Deathstimate". Bäst av dem alla är dock den melankoliska och oförställda poplåten "Tides".
Starkaste spår: "Still hurts", "Deathstimate", "Tides".
Kolla in videon till låten "Still hurts"