De blå timmarnas musik har sällan varit blåare.
Bob Dylan hämtade inspiration från Willie Nelsons grepp om den amerikanska sångskatten på "Stardust" och uppföljaren. Dylan hävdar att man som folk i branschen inte kommer undan Frank Sinatra och att det bästa man kan göra är att ge sig i kast med sångerna.
Det hela gör Dylan med sitt femmannaband, med en hel del övertidsarbete för mannen bakom alla dessa pålägg med pedal steel, och med lite inlånat blås.
Det är väldigt lågmält och enkelt, och målet i studion var att fånga känslan på en, högst två, tagningar. Och Dylan sjunger. Verkligen sjunger. Utan något större omfång och utan någon större klangbotten, men han sjunger.
Det låter lite gnissligt och lite orent här och var, men örhängena har garanterat aldrig tolkats riktigt så här någon gång tidigare.
Allra bäst är "Autumn leaves" och den nästan muntra, men fortfarande försynta "Some enchanted evening".