Det vore orättvist, rent utav förolämpande, att säga att det är för lång och trogen tjänst som Mark Lanegan förtjänar mer uppmärksamhet än vad han har fått. Men någonstans bör man ändå nämna att han firar tre decennier i musikbranschen.
Washington state-sonen var sångare i Screaming Trees, som föregick grungevågen, och har under åren lagt till ett gäng imponerande namn på meritlistan. Samarbeten med Nirvana (innan de slog igenom), Greg Dulli (bandet Gutter Twins) och supergrungebandet Mad Season och en omfattande solokarriär tillhör bara några av inslagen.
För min egen del blev jag ordentligt introducerad till Lanegans raspiga barytonstämma genom Queens of the Stone Age i samband med att gruppen släppte fenomenala "Songs for the deaf". Framför allt på låten "Hangin' tree" där Lanegan uppnår makaber perfektion med en ockult text och nästintill schamanistiskt hypnotisk sång.
Och det är någonstans i den lite mullriga och mörka musikaliska myllan som han alltid har befunnit sig.
När han förra gången gav ut en skiva med Mark Lanegan Band, den två år gamla "Blues funeral" hade han börjat blanda upp mörkret med stänk av ljus. På "Phantom radio" får man nästan säga att det är ljuset som har blandats upp med korn av mörker. För första gången släpper Lanegan loss sin kärlek till krautrock och 80-talets new wave - med chorusdränkta gitarrslingor och pulserade trummaskiner.
Även om jag egentligen är rätt skeptisk till att Lanegan många gånger närmar sig falsett så finns det ändå något avväpnande och oskuldsfullt vackert med "Phantom radio". Gubben fyller snart 50 år och det är rörande att höra honom sjunga "The wild people" där han låter som en osäker liten pöjk. Kontrasten kommer i "Death trip to Tulsa, medan "Waltzing in the blue" är mjukt mässande och "Harvest home" och "The killing season" är kolsyrebubblande popdängor.
Även om jag saknar atmosfären kring Mark Lanegan i standardutförande så tycker jag om och är imponerad av denna lättsammare sida av honom. Något säger mig även att "Phantom radio" är en skiva som låter ännu bättre när jag återvänder till den om några veckor.
Bästa spår: "Torn red heart", "Floor of the ocean", "The wild people".