Mando Diao har tagit snabbtåget från den lummiga landsbygden till en pulserande stadsmiljö. De fridfulla, akustiska tongångarna från förra plattan har bytts mot neondränkt 80-tal. Kanske finns det en vilja att vänligt men bestämt bryta med den folkliga stämpel som bandet fick genom succén med "Infruset". Den skivan, med sina nytolkningar av Gustav Fröding, gav bandet en helt ny fanbase. Men här vänder de blad, vilket är uppenbart redan vid det våldsamt futuristiska skivomslaget.
Det känns som att bandet tar sig tid att leka - med spejsade syntar, Kanye Wests auto-tuner och, vid ett tillfälle, smöriga Santana-gitarrer. "Aelita" är en bunt låtidéer som alla är intressanta, men som inte känns helt genomarbetade, trots en välputsad ljudbild. Det låter som om Mando Diao har sträcklyssnat på all deras favoritrock från en tidigare era (Billy Idol, Iggy Pop) och alltjämt sneglat åt Daft Punks supersuccé "Random access memories".
Det finns en lätt skämtsam ton över mycket av materialet. Som i avspända "Lonely rider", som handlar om att åka bil genom natten iförd blå solbrillor. Det är som hämtat ur en gammal 80-talsfilm. På något vis råkar det dessutom vara en av de bästa låtarna på skivan. Den lite överdrivna inramningen ger en speciell känsla till albumet och får det att kännas roligare. Samtidigt kör inte Mando Diao fast utan visar upp en förmåga att göra dramatiska, snygga låtar, främst genom "Child". Jag kan heller inte låta bli att charmas av den syntiga och studsiga dängan "Romeo". Det är ett av de få spåren med verklig hitpotential. Med lite mer tålamod hade "Aelita" säkert kunnat mogna till något större. Nu förblir det en pastellfärgad godispåse full av mer eller mindre bra idéer.
Bästa spår: "Black Saturday", "Midnight rider", "Romeo"
Nils Sjöstedt